Rickard Berghorn: Jag har genom åren varit medveten om Jonas Åkerlund som filmregissör, men aldrig lockats att titta närmare på hans produktion. Det ändrades när jag i höstas såg hans film Lords of Chaos om en norsk subkultur av musiker som går överstyr. Det är en god nog film – inte minst filmens verklighetsbakgrund är intressant – och jag såg till att beta av hela Åkerlunds filmografi under hösten och vintern. Dessutom är Jonas Åkerlund svensk med ett speciellt förhållningssätt till thriller och krim, och sådant bör alltid undersökas noggrannare av den svenska konnässören. Kort sagt, istället för att bara recensera Lords of Chaos, ser jag nu till att skriva mig igenom hela hans produktion som filmregissör.
Jonas Åkerlund lägger en ära i att vara okonventionell, provocerande och »kultig» i sitt filmskapande. Det blir ofta bara ansträngt och tillgjort. Men i jämförelse med så mycket annat från Hollywoods filmfabriker blir det uppfriskande även när han misslyckas. Och misslyckas gör han oftare än inte.
SPUN (2002)
I rollerna Jason Schwartzman, John Leguizamo, Brittany Murphy, Mickey Rourke, Mena Suvari, Peter Stormare m.fl.
Jonas Åkerlund (född 1965) blev först uppmärksammad som regissör av musikvideor. Han gjorde åtskilliga sådana åt Roxette samt åt Per Gessle och Marie Fredriksson solo, och gick raskt vidare till den internationella spelplanen med Madonna, Metallica, Smashing Pumpkins, Ozzy Osbourne med flera.
År 2002 kom så hans första långfilm, den svarta komedin och kriminaldramat Spun om några hektiska dagar i ett kotteri av narkotikamissbrukare på speed. Hela filmen präglas av en manisk klippning och enkla men effektiva kameratrick, liksom av en långdans av välkända och berömda skådespelare, som alla får gedigna och bisarra karaktärer att arbeta med. Inte minst Mickey Rourke glänser som en sociopatisk narkotikatillverkare, antydningsvis också en före detta wrestler, i en roll innan hans karriär fick en nytändning med Sin City (2005) och The Wrestler (2008).
Också i cameoroller förekommer kända ansikten generöst. Kultskådisen Larry Drake skymtar förbi som en kåt veterinär. Till och med den avdankade porrstjärnan Ron Jeremy finns där, som bartender i en porrklubb (vad annars).
Filmens maniska bildspråk har beskrivits som MTV-estetik, vilket jag tar som en god beskrivning och inte som kritik. Den som genom musikvideor har drillats i bildspråket lär hänga med i handlingen utan problem, medan andra bara ser kaos. Det är mycket skickligt genomfört och klippningen är mästerlig. Men det stora problemet med filmen – liksom åtskilliga andra filmer av Åkerlund – är att den egentligen inte alls är så originell och egensinnig som den försöker vara.
Det är alltför uppenbart att Spun tagit större delen av sitt cineastiska DNA från Darren Aronofskys Requiem for a Dream (2000). Den hyperenergiska klippningen är faktiskt exakt i samma stil, ända ner till närbilderna på pupiller som våldsamt utvidgar sig eller irrar runt, för att markera att drogerna börjar verka. Jason Schwartzman i huvudrollen liknar till och med till utseendet Jared Letos huvudroll i Aronofskys film – samma kroppsbyggnad, samma frisyr och hårfärg, bara mer skäggstubbig. Likheterna med Aronofskys film är faktiskt oförskämt stora. Är detta helt medvetet gjort? Antagligen, men varför? Är det bara ännu ett exempel på en Jonas Åkerlund-provokation, där han demonstrerar att han inte bryr sig ett jota om kritik om lån och imitation, genom att göra likheterna aggressivt uppenbara? Jag vet bara att jag såg Requiem for a Dream på nytt strax efter att ha sett Spun, och att jag nu har svårt att minnas vilka scener som tillhör respektive film.
Det finns en del svart humor i Aronofskys film, men Spun försöker särskilja sig genom ännu mer svart komedi. Och visst drar man på munnen då och då – skrattar till och med högt ibland. Inte minst de svenska anspelningarna är underhållande, i alla fall för en svensk tittare som förstår dem. En skrothög av märket Volvo är ständigt närvarande – och i en scen ackompanjeras den av svensk dansbandsmusik: Vikingarnas »Du gav mig ljusa minnen».
Det finns gott om smuts och äckel i Aronofskys film, men också den aspekten drar Åkerlund till sin spets – många scener är rent motbjudande. Och för den goda smakens skull tänker jag inte beskriva dem.
Det räcker inte till. Åkerlund lyckas inte särskilja Spun från Requiem for a Dream. Han bara överdriver och förvränger en stil som redan var överdriven och förvrängd hos Aronofsky.
Efter all nihilistisk humor och humorförsök landar handlingen i insikten att allt som passerat bara var en kemisk illusion av intet värde. Drogerna har förstört relationer och liv. Filmen har egentligen ett humanistiskt budskap begravt djupt inom sig, fastän det inledningsvis inte verkar så. Det kommer att visa sig vara återkommande hos Åkerlund.
Jag är extremt ambivalent angående Spun, och det är bättre än ingenting.
– –
Åkerlunds nästa långfilm blev Horsemen (2009). Det är sannolikt hans sämsta film, en otymplig imitation av The Silence of the Lambs och Seven, som jag bara tänker behandla i förbigående. Här finns en Hannibal Lecter-karaktär som hjälper utredningen framåt, och att det är en ung kvinna skyler inte vilken förebild som karaktären har kalkerats från.
Huvudrollen som en bitter kriminalare med trasigt familjeliv spelas av Dennis Quaid, skådespelaren som under en period på 80-talet tillhörde A-listningen i Hollywood, men som sedan dess hållit sig till en lång rad i bästa fall mediokra B-filmer. Horsemen gjorde inget för att lyfta hans karriär.
Stämningen och miljöerna är lika mörka och deprimerande som i The Silence of the Lambs och Seven. Den cyniska och hopplösa stämningen bryts mot slutet, där betydelsen av empati och medmänsklighet målas fram på ett sätt vi sällan hittar i den sortens seriemördarfilmer. Det ger filmen ett visst lyft på slutet.
Men som sagt, det finns mycket litet som är nytt i Horsemen och jag rekommenderar den inte.
SMALL APARTMENTS (2012)
I rollerna Matt Lucas, Peter Stormare, James Caan, Billy Crystal, Juno Temple, Rebel Wilson m.fl.
Äckel och hopplöshet, svart humor, cynism och oväntad medmänsklighet präglar också Åkerlunds följande långfilm från 2012, Small Apartments. Det är Åkerlunds mest unika film, speciell utan att på något uppenbart sätt låna stil och handling från tidigare filmer och regissörer, mer än i enskilda detaljer (detektiven spelad av Billy Crystal är en ripoff av Columbo).
Huvudpersonen Franklin Franklin är lagom efterbliven och spelas av den brittiske skådespelaren Matt Lucas, känd från Little Britain med flera komediserier. Han tillbringar större delen av filmen halvnaken i ett blekfett tillstånd. Han drömmer om att flytta till Schweiz medan han tutar i ett gigantiskt alphorn. Det uppskattas inte av hans grannar i det nedgångna lägenhetskomplexet. Hans hyresvärd (Peter Stormare) bryr sig dock inte om klagomålen, eftersom han ligger död och multnar på golvet hos alphornsblåsaren. Hans försvinnande efterforskas av privatdetektiven Burt Walnut (den nämnde Billy Crystal).
Efterbliven som han är tror Franklin att han har mördat hyresvärden och gör tafatta försök att bli av med kroppen, men det var egentligen en olycka när han skulle betala sin försenade hyra: tvingas till att suga av hyresvärden.
Detektiven och en konstnärlig granne (James Caan) är de två enda någorlunda normala karaktärerna i filmen. Den kolsvarta komedin är denna gång så skitig och motbjudande att den inte riktigt lockar fram några skratt överhuvudtaget – beskrivningen av handlingen är mer skrattretande än att faktiskt se den. Matt Lucas tycks älska att exponera sin fettskälvande kropp, inte bara i denna film utan även i så många andra roller han spelat.
Ändå blir jag fascinerad av den bisarra intrigen och vändningarna. Och liksom i Åkerlunds tidigare filmer finns en humanistisk och empatisk ljusning mot slutet. Allt annat vore outhärdligt. Jonas Åkerlund och Matt Lucas gör det inte enkelt för tittaren att tycka om huvudpersonen, men sympatin sitter efterhand där den ska.
Small Apartments bygger på en kortroman med samma titel av författaren och skämttecknaren Chris Millis, som också skrev manuset och producerade filmen.
LORDS OF CHAOS (2018)
I rollerna Rory Culkin, Emory Cohen, Jack Kilmer, Sky Ferreira, Walter Skarsgård m.fl.
Filip och Fredrik visade i TV-serien 100 höjdare Jonas Åkerlunds första försök som regissör, musikvideon till låten »Bewitched» (1988) av det svenska metalbandet Candlemass. Videon är spektakulärt amatörmässig och patetisk, och just därför en »höjdare» enligt Filip och Fredriks ordval. Se den för all del, om så bara i uppmuntrande syfte. Om en sedermera världsberömd och hyllad videoregissör började med en sådan musikvideo, finns det gott hopp för alla som snubblat under sina första steg på den konstnärlig banan. Jonas Åkerlund var för övrigt själv medlem av black metal-bandet Bathory 1983–1984.
Underhållningsfaktorn i videon »Bewitched» förhöjs av låtens och bandmedlemmarnas dödsallvar. Death, doom och black metal-artister blir enkelt självparodier med sin extrema estetik. Magnus Uggla satiriserade dem i sin låt »Joey Killer» 1986, om heavy metal-artisten som juckar bland rök och blixtar i sin noppriga trikå och ylar som en skadad svan – för att sedan när karriären misslyckas tröstas av sin mamma med bullar och rykande choklad.
Magnus Ugglas låt finns i tankarna när jag ser Lords of Chaos, Jonas Åkerlunds verklighetsbaserade skildring av det som utspelade sig på den norska black metal-scenen under början av 90-talet: självmord, likskändning, flera brutala mord och en epidemi av nerbrända kyrkor. Varför skedde det?
Det var en explosiv kombination av alltför unga och alltför omogna människor, ibland psykiskt sjuka, som dessutom var sina egna producenter och managers. De skapade en ekokammare där de hetsade varandra med ideologiska mantran och satanistisk retorik. Ungefär så bör den psykologiska profileringen lyda.
Jag undrar om inte också omvärldens vägran att ta deras budskap och attityd på allvar, drev dem till att försöka bevisa motsatsen. Norska black metal-musiker anklagade andra metalmusiker, speciellt från Sverige, för att vara »posers» medan de utmålade sig själva som »true». Och att vara »true» skulle innebära att verkligen tro på Satan och helveteselden... och inte bara låtsas. Det slutade i självbedrägeri. Metalmusikerna som porträtteras i filmen trodde naturligtvis inte på sin satanism, men de intalade sig att de gjorde det. (Detta bekräftades av den överlevande bandmedlemmen Necrobutcher i SVT-dokumentären Helvete från 2020: »Vi förstod nog innerst inne att det bara var en image. Men vi ville att det skulle vara sant.») Och när man intalar sig en tro som man inte tror på, tenderar man att försvara dogmerna extra aggressivt och ihärdigt.
Filmen är mycket trogen verkligheten, en historia som är häpnadsväckande. Handlingen rör sig kring den norska black metal-gruppen Mayhem, som när den grundades 1984 var en av de allra första av sitt slag i Norge. De blev stora mot slutet av decenniet och början av 90-talet och fick internationellt genomslag. Deras sångare från Sverige var en depressiv yngling med självskadebeteende, kallad Death. Under konserter skar han sig i armarna och lät blodet regna över publiken. Han begick sedan självmord i gruppens stuga på landet genom att skjuta skallen av sig. Mayhems ledare Euronymous hittade hans kropp och såg till att fotografera den, innan han tillkallade polisen. Han lade också beslag på benfragment från Deaths skalle. Vissa av fragmenten gjordes till smycken som bandmedlemmarna bar, de andra fragmenten ställdes ut i en monter i gruppens skivbutik Helvete i Oslo, medan de på ett skivomslag lät publicera fotot på den döda kroppen med utspridd hjärnsubstans... I filmen påstås det att skallfragmenten bara var fejk, men det är högst oklart. Och fotot på albumomslaget var definitivt äkta.
Men detta var bara början. Bandmedlemmar och deras polare satte en ära i att bränna ned kyrkor runtom i Norge. Det utvecklades till en epidemi av kyrkbränder i Norge och Sverige. En bandmedlem knivhögg en homosexuell man till döds efter ett barbesök. Kaoset slutade med att en annan bandmedlem knivmördade Euronymous på ett mycket rått och brutalt sätt.
Filmen bygger på reportageboken Lords of Chaos: The Bloody Rise of the Satanic Metal Underground (1998) av Michael Moynihan och Didrik Søderlind. Läs gärna den boken, eller sök upp dokumentärserien från 2020 hos SVT Play, Helvete – historien om norsk black metal. Den skildrar dumheterna genom intervjuer med berörda och inblandade. Eller belyssna P3-dokumentären Black metal-morden, som också enkelt hittas online.
Lords of Chaos är Jonas Åkerlund i behärskad form, där han inte anstränger sig för att vara »kult». Han berättar sin verklighetsförankrade historia tämligen rakt och koncist. Ett originellt berättargrepp i filmen närmar sig magisk realism och fungerar utmärkt i sammanhanget.
Äckelfaktorn är återigen hög och ingen av karaktärerna förtjänar vår sympati. Det sista mordet i filmen är faktiskt ett av de mest brutala jag sett på film, inte minst för dess råa realism. Det behövdes 23 knivhugg under en jakt från lägenheten ner genom trappuppgången, innan Euronymous avled. I verkligheten liksom i filmen.
Se gärna filmen av intresse för bakgrunden, men förvänta er ingen underhållning. Lords of Chaos är för realistisk och deprimerande för att ha något med underhållning att göra. Det är true crime och drama, inte någon thriller.
– –
Jonas Åkerlunds sista långfilm när detta skrivs, Polar (2018), är en av hans svagaste. Det är ett serietidningsäventyr som bygger på den grafiska romanen Polar: Came from the Cold av Victor Santos, publicerad 2013. Mads Mikkelsen spelar en av världens skickligaste och farligaste lönnmördare som nu väntar på att gå i pension. Matt Lucas återkommer som en korrumperad och löjlig men extremt sadistisk ledare för organisationen som anställt Mikkelsen. Han försöker nu mörda Mikkelsen för att rädda pensionskassan åt sig själv.
Också denna film försöker vara en svart komedi, här i actionförpackning, men humorn blir speciellt ansträngd och artificiell. Våldet är extremt; större delen av tredje akten är en utdragen tortyrscen. Det är Jonas Åkerlunds version av den unge Quentin Tarantino, men Tarantino klarade av kombinationen och balansen mellan humor och brutalt våld. Till och med Tarantino själv har slutat att producera sådant. Hans filmer fortsätter naturligtvis att vara våldsamma, men det är ett våld med ett syfte, våld som varken regissören eller publiken rycker på axlarna åt. Polar känns faktiskt en smula gammaldags.
– –
Jonas Åkerlunds filmer är ojämna och jag kan inte påstå att jag blivit något fan av honom som filmregissör. Hyfsat gedigna och lyckade är i alla fall Small Apartments och Lords of Chaos.
* * *
BLODIG SATIR
TRAGEDY GIRLS (2017)
Regi: Tyler MacIntyre
I rollerna Brianna Hildebrand, Alexandra Shipp, Jack Quaid m.fl.
Noah Löfgren: Mycket har kommit emellan, inte minst några års dåsig vällevnad med rød pølse och øl. Jag lovade redan 2017, när Kontrast Magasin var en nättidskrift som tramsade sig med att heta Weird Webzine, att recensera denna film. Och redaktören – vad skulle vi vara utan honom? – förföljde mig från östgötaslätten till Danmark och tillbaka med sina påminnelser per mail. Livet är till för att njutas av, som de gamla epikuréerna sade, och jag har icke för avsikt att skämmas över min alltmer frodiga rondör. Därtill passar den utmärkt som sammetsmjukt underlag för laptopen och chipsskålen, medan jag i mysande sängläge beskådar en god, svart komedi som Tragedy Girls (2017), Tyler MacIntyres senaste film.
Hans tidigare Patchwork (2015) var en begåvad men ojämn film, mer intressant och lovande som debut än riktigt bra. Jag hade stora förhoppningar på Tragedy Girls, som slog in. Med en större budget visar MacIntyre här att han vet utmärkt väl vad han gör, men hans filmkarriär verkar inte riktigt ta fart. Enligt IMDb har han inte gjort något ytterligare som regissör, producent eller filmklippare efter 2019, och inga framtida projekt är utannonserade.
Tragedy Girls är i likhet med Patchwork en svart komedi med gott om blodiga och våldsamma scener, och med unga kvinnor i huvudrollerna. Också Tragedy Girls är girlpower som leder till ond bråd död. Det är i själva verket en originell och satirisk omdaning av slashergenren, där narcissistiska tjejer visar sig vara farligare än monstret. Det är också en cynisk satir över vår samtids fixering vid sociala medier. Narcissismen som uppmuntras av sociala medier slår här över i ren psykopati; och varför skulle unga tjejer och killar bry sig om etik, moral och mellanmänsklig anständighet, när ingenting är riktigt på riktigt? Allt finns ju där på skärmen och kan alltid manipuleras och klippas efter behag, en falsk attityd som också sammanfaller med postmodernismens dumheter. Det enda som betyder något är ytan, uppmärksamheten och antalet likes.
Brianna Hildebrand och Alexandra Shipp är perfekta i huvudrollerna, unga tonårstjejer som fanatiskt driver en true crime-blogg som heter just Tragedy Girls. Det står redan inledningsvis klart att deras intresse för verkliga kriminalfall egentligen beror på att de själva är aspirerande mördare.
Filmen inleds på klassiskt slasher-manér, men något i detaljerna och tonen säger oss att detta ändå är annorlunda. En tjej (Hildebrand) och hennes pojkvän hånglar i en bil mitt i natten, något hörs närma sig i skogen. Och det är killen som blir rädd, inte tjejen, som till slut lyckas tvinga ut honom för att se efter, eftersom det förväntas av en riktig karl (och i synnerhet i en slasherfilm). Han blir naturligtvis slaktad av en kringstrykande seriemördare.
Det som sedan följer är briljant. Allt är egentligen arrangerat av tjejen och hennes väninna som en fälla för seriemördaren. Överlyckliga har de nu fångat sin egen seriemördare (slemmigt spelad av Kevin Durand), som de hoppas ska lära dem »yrket». Och ge dem exklusivt material till deras blogg. Action, spänning och humor, en halsbrytande twist, från kliché till originalitet och till och med egensinne, etablering av filmens ton, huvudpersoner och handling – allt på bara några få minuter. Det är så en begåvad regissör inleder en film, förstås med god hjälp av ett bra manus (i detta fall skrivet av MacIntyre tillsammans med Chris Lee Hill och Justin Olson, vilka de nu är).
Tjejerna spelas med sprudlande och lekfull charm, men det det undgår knappast någon att de egentligen är hemska människor, ytliga, känslokalla, manipulativa, totalt självupptagna. Psykopater i ordets fulla innebörd. De är mycket fascinerande som protagonister, men vi skulle inte fälla en tår ifall de själva strök med. De förkroppsligar den sjuka psykologin på sociala medier, där människors narcissism och egocentrism förstärks in absurdum.
Mot slutet fastnar skratten i halsen, som alltid i goda satirer. Som redan filmaffischen antyder utmynnar handlingen i en veritabel skolmassaker. Och ett sådant djärvt grepp är kanske en av anledningarna till att Tragedy Girls, trots all uppmärksamhet den fick vid premiären, inte blev en sådan succé som den förtjänade. Det är en intelligent skräckfilmssatir som också kräver tankeverksamhet av publiken, inte bara popcornstittande för underhållningens och skräckeffekternas skull.
Rickard Berghorn: En film som inte faller i någon kategori utan snarare mellan ett flertal kategorier, har en tendens att förvirra publiken och till och med kritiker. Men blir en film verkligen dålig eller obegriplig bara för att den undviker att bli insorterad i en på förhand upprättad kategori? Svaret är givet när frågan väl ställs: naturligtvis inte. Om publiken eller kritikern inte förstår sig på en film som den danska Mænd & høns, är det mycket möjligt de själva är fel publik för filmen, och inte tvärtom.
Jag skriver denna smått provocerande betraktelse, eftersom recensenter (inte alla men många) har kritiserat Mænd & høns för att den »inte vet vad den vill vara» och liknande floskler. Det är en film som är skräck men inte riktigt, thriller men inte riktigt, drama men inte riktigt, science fiction men ändå inte riktigt... Att det är en svart komedi har recensenter i alla fall enats om, även de som hållit sig för skratt.
Men missförstå mig inte. Jag talar här om undantagen bland recensenterna. Den bisarra, absurda och groteska komedin Mænd & høns fick huvudsakligen ett mycket bra (om än förbryllat) mottagande världen runt.
Mads Mikkelsens särpräglade ansikte, världsberömt genom bl.a. Bond-filmen Casino Royale (2006) och tv-serien Hannibal (2012–2015) där han spelade dr Lecter, kan knappast igenkännas i rollen som Elias. Det beror inte så mycket på frisyren och mustaschen som på Mikkelsens suveräna gestaltningsförmåga – karaktären är totalt annorlunda någon Bond-skurk eller överintelligent och överkultiverad kannibal. Han är en ständigt frustrerad, nervös och onanerande loser, som utan framgång försöker få kontakt med kvinnor, samtidigt som han känner sig sexuellt attraherad av sin bror. Hans harmynte bror Gabriel (David Dencik) är likaså en social gökunge, men har hittat en plats i samhället som akademiker och filosof. Filmen inleds med att deras fader är döende. En videokassett i dödsboet avslöjar att de båda är adopterade, att deras biologiske fader var en dansk-italiensk genetiker.
»Doom and gloom» präglar scenerna när vi följer Gabriel och Elias till en utmark i Danmark, där de finner att deras fader är oanträffbar, men att de har tre bröder som lever isolerade i familjehemmet, lämpligt nog ett förfallet sanatorium fullt av förvildad boskap och fritt kringströvande höns. Bröderna är själva degenererade och halvt djuriska, men försöker upprätthålla något slags civilisation genom strikta regelverk och rutiner, ofta inte särskilt vettiga sådana. Detta låter inte särskilt roligt, men det finns gott om humor i de absurda och groteska detaljerna. Det första som händer Gabriel när han söker kontakt med bröderna, är att han blir nerklubbad med en uppstoppad pelikan (eller om det är en kalkon). Detta efter en lång bilresa med ständiga avbrott eftersom Elias måste pausa, inte för att röka utan för att onanera. Skratta den som skratta vill.
Vi förstår tidigt att bröderna måste vara resultatet av faderns genetiska experiment, men gåtan bibehålls: på vilket sätt, och varför? Här finns antydningar av Lovecraft och tydlig inspiration från H.G. Wells The Island of Dr Moreau. Men sluttonen är paradoxalt empatisk och optimistisk, utan något skräckfyllt eller ens särskilt spännande crescendo. Det är, som sagt, inte riktigt en skräckfilm. Och monstren är våra vänner på slutet.
Scenografin och fotot (av Sebastian Blenkov) är mästerligt och förtjänar sin egen utläggning. Alla miljöer är mörka, smutsiga och förfallna, men i synnerhet sanatoriet med omgivningar målas fram som vore de lantliga scener av en renässanskonstnär. Och det fungerar utmärkt i kontexten. Den som tror att renässanskonstnärer sysslade med idyller, har inte förstått renässansens estetik. Varför använde Rembrandt samma intensiva färgpalett oavsett om han porträtterade människor, avbildade en obduktion eller skildrade köttstycken i ett slakteri? Vårt begrepp »idyll» härstammar från 1800-talets romantiska epok, medan renässansens konstnärer inte blandade samman estetik och scenval med moralism. De hade en »dekadent» attityd, om man så vill, fastän dekadenterna i slutet av 1800-talet återupptäckte dem snarare än uppfann deras estetik. Dekadenterna älskade romantiken, men de ratade romantikens idyller till förmån för renässansens amoraliska estetik.
Mænd & høns är en film som aldrig skulle kunna göras i Sverige, där Filminstitutet lider av inkompetensens beröringsskräck inför sådant som inte kan etiketteras som »finkultur» eller sorteras in i kategorier av politisk vänsteraktivism (identitetspolitik, feminism, marxistisk klassteori etc.). Danskarna har inga problem med sådant, och följaktligen har de också en mycket mer intressant, mångsidig, kreativ och framgångsrik filmproduktion att uppvisa, såväl konstnärligt som kommersiellt – skulle t.ex. Lars von Trier kunnat bli den han är ifall han var svensk och verkade inom ramen för svensk filmproduktion? Knappast. Och »knappast» är ett understatement.
Anders Thomas Jensens film kan betraktas som en sen uppföljning till hans De grønne slagtere (2003), också med Mads Mikkelsen och Nikolaj Lie Kaas. En svart komedi med kannibalism som tema. Den har jag däremot inte sett, men kommer absolut att göra det nu.
* * *
ETT BARN SOM SERIEMÖRDARE
THE BAD SEED (1956)
Regi: Mervyn LeRoy
I rollerna Nancy Kelly, Patty McCormack, Gage Clarke m.fl.
Rickard Berghorn: 1950-talet var årtiondet som gav oss klassiska thrillers som Orson Welles Touch of Evil (1958), Henri-Georges Clouzots Fruktans lön (1953) och Charles Laughtons The Night of the Hunter (1955). Det var också Alfred Hitchcocks gyllene decennium. The Bad Seed (Det onda arvet på svenska) passar väl in i sällskapet, också den en klassiker om än inte riktigt av samma kaliber. Regissören är kompetent och detsamma gäller skådespelarna. Filmen blev en succé, en av årets mest sedda filmer, och det går inte att missta sig på dess eftermäle. Nyinspelningar gjordes 1985 och 2018, den sista regisserad av Rob Lowe. Faktiskt är en uppföljning till Rob Lowes film under produktion och ska få premiär i år, campigt betitlad The Bad Seed Returns, där kvinnan som spelade det mordiska barnet i originalfilmen har en betydande roll, 66 år senare.
Filmen bygger på en roman av William March (1893–1954), som inte vanligtvis skrev thrillers men i alla fall ofta så kallad Southern Gothic, en amerikansk litterär stil eller undergenre med rötterna i den klassiska gotiska romanen, men avskalad från de rena skräckingredienserna; nobelpristagarna William Faulkner och Tennessee Williams är de främsta exemplen på stilen. William March var uppskattad av kritiker, men hans största framgång var just romanen The Bad Seed (1954), en succé som han dock knappt hann uppleva själv innan han dog samma år. Romanen omarbetades nästan omgående av Maxwell Anderson till en likaledes framgångsrik teaterpjäs, och filmatiseringen kom två år senare, huvudsakligen byggd på Andersons pjäs och med huvudsakligen samma skådespelare.
The Bad Seed är, kort sagt, ett tidigt exempel på thriller eller skräck där barn visar sig vara ondskefulla och direkt mordiska. Detta är första filmen med en sådan handling, medan Ray Bradbury redan på 40-talet hade gjort temat till sitt eget i en lång rad noveller, inte minst den galghumoristiska The Small Assassin från 1946, där ett spädbarn visar sig vara en seriemördare. Filmen The Bad Seed har inslag som är tydligt inspirerade av Bradbury. Å andra sidan verkar Bradbury ha blivit inspirerad av William March i alla fall vad gäller ett titelval; March lät publicera romanen October Island 1953, och Ray Bradbury utkom med The October Country 1955. March skrev även nostalgiska och mörka barndomsskildringar av ett slag som påminner om Bradbury.
I The Bad Seed är seriemördaren en till synes fullständigt oskuldsfull flicka (Patty McCormack, som också hade spelat rollen på Broadway och blev Oscarsnominerad för sin insats i filmen). Hon charmar alla med sitt väluppfostrade beteende. En liten pojke har dött i vad som tycks vara en drunkningsolycka där flickan var närvarande. Den ende som till en början genomskådar flickans falska sken är familjens smått efterblivna trädgårdsmästare, som förstår att hon mördade pojken. En insikt som han får skatta med livet för. Och snart börjar också flickans mamma fatta misstankar, inte minst när hon får veta att hon själv är dotter till en seriemördare. Det »onda fröet» i titeln syftar på mammans och dotterns biologiska arv. Här är arvet och inte miljön av avgörande betydelse (och familjehemmet är välordnat på ett idylliskt 50-talssätt), vilket antagligen daterar filmen i moderna tittares ögon.
En läkare i filmen förklarar den lilla flickans mordiska läggning och genialiska manipuleringskonst: lika väl som det finns underbarn som fått anlag att bli experter på matematik och musik, bör det då och då hända att ett barn föds med en genialisk förmåga att manipulera och begå mord... Det är samma resonemang som förklarar spädbarnets mordiska läggning i Bradburys The Small Assassin, som alltså skrevs tio år tidigare. Läkaren i filmen påstår att seriemördare ofta begår sina första mord i barndomen, men inte blir påkomna eftersom ingen vill misstänka ett barn för sådant. Det är en intressant idé, som inte har med verkligheten att göra.
Filmen utspelar sig på en begränsad yta i och kring familjehemmet, och handlingen utvecklas huvudsakligen genom dialoger. Känslan av filmad teaterpjäs är stark, inte minst när också utomhusmiljöerna tydligt nog är studiokonstruktioner på klassiskt Hollywood-manér från 50-talet.
Personligen irriterar jag mig inte särskilt mycket på sådant. Det är en »pratig» film med teaterkänsla, men så länge dialogerna är intressanta och levereras av begåvade skådespelare, ursäktar jag det. Jämför med Quentin Tarantinos The Hateful Eight (2015), som till och med är ännu mer dialogdriven och i ännu högre grad ger intryck av en filmad teaterpjäs. (Det är ingen filmad teaterpjäs, men skulle absolut kunna vara det.) Filmen jag ser, The Bad Seed, är polerad, underhållande, spännande och välgjord. Och charmigt dammig och föråldrad.
Regissören Mervin LeRoy (1900–1987) var en av det gamla Hollywoods professionella arbetshästar i alla upptänkliga genrer, ofta jämförd med Michael Curtiz (Casablanca). Det var LeRoy som producerade och delvis regisserade Trollkarlen från Oz (1939), och det var även han som lade grunden för gangstergenren med Little Caesar (1931).
* * *
ATT TA PULSEN PÅ EN SJUK SAMTID
BRITANNIA HOSPITAL (1982)
Regi: Lindsay Anderson
I rollerna Malcolm McDowell, Graham Crowden, Mark Hamill, Barbara Hicks, Alan Bates, Marsha A. Hunt m.fl.
Rickard Berghorn: Malcolm McDowell är ett märkligt fall. Han skapade en av filmhistoriens stora ikoniska karaktärer med huvudrollen i Stanley Kubricks A Clockwork Orange (1971) samtidigt som han blev affischpojken för intellektuell brittisk 60- och 70-talsfilm med sina huvudroller i Lindsay Andersons if... (1968) och O Lucky Man! (1973). Han har under hela sin karriär varit en kultskådespelare snarare än en filmstjärna i konventionell mening. Det finns alltid något överdrivet, småabsurt i hans skådespeleri – även hans utseende har karikatyrdrag – som passar i satirer, komedier och kitschiga B-filmer, men riskerar att bli malplacerat i seriösa roller. Han har aldrig fått någon Oscar eller någon annan prestigefull utmärkelse förutom en stjärna på Hollywood Walk of Fame, men han har en trogen skara beundrare och fans. Och det är gott så. Vincent Price och Christopher Lee är inte heller ihågkomna för någon betydande respekt från kritiker, likafullt är de legendariska.
Den brittiske filmregissören Lindsay Anderson (1923–1994) vrångspeglade sin samtid i de redan nämnda if... och O Lucky Man!. Trilogin avslutades 1982 med Britannia Hospital, som utspelar sig i en dystopiskt skildrad samtid där politik, aktivism, korruption och vetenskap (eller påstådd vetenskap) löper amok. Tonen är farsartad, men det är bokstavligt talat en blodig fars.
De två första delarna i Andersons trilogi blev stora kritikerframgångar, medan den tredje delen möttes av en till hälften fientlig, till hälften uppskattande kritikerkår. Och när man förutsättningslöst ser filmen går det att ana varför – den uppfyller sitt syfte lite för bra. Den träffade mitt i prick i samtidens sjuka hjärta.
Varje del i trilogin speglar sin samtid och kan ses fristående. if... tar satiriskt avstamp i 40-talisternas och vänsterrörelsens kritik mot ett förstockat, auktoritärt och förtryckande utbildningsväsen. Malcolm McDowells huvudperson Mick Travis samlar omkring sig en skara elever som gör uppror mot systemet, mot lärarna och de medlöpande eleverna, i något som dels tar karaktären av ett inbördeskrig, dels ger starka associationer till alla skolmassakrer som plågat i synnerhet USA sedan Columbine 1999.
Om absurdismen och surrealismen hölls tillbaka åtminstone delvis i den föregående filmen, fick det större utrymme i O Lucky Man!, en bittert uppsluppen kavalkad genom det brittiska samhällets med alla dess lager och hierarkier av kapitalism och imperialismens efterverkningar. Här är den fortfarande unge Mick Travis försäljare av Imperial Coffee och hamnar i absurda och irrationella situationer på sin väg upp mot företagets tinnar och torn, inte minst som försökskanin åt en dr Millar (Graham Crowden) som är besatt av idén att förädla och förbättra den skröpliga människan. Jag misstänker att karaktären är inspirerad av Julian Huxley, Englands sista och mest namnkunnige eugeniker, och som även formulerade transhumanisternas credo. (Julian Huxleys idéer satiriserades av hans broder Aldous Huxley i den klassiska science fiction-romanen Brave New World, 1932.) Dr Millar återkommer i den sista filmen, där han blir en central karaktär.
I Britannia Hospital överskuggas all eventuell intrig av absurdismen, surrealismen och den farsartade satiren. Men medan de två första delarna i trilogin gick vänsterrörelsens ärenden, riktas udden här lika mycket – om inte mer – mot den radikala vänsterns dumheter och extremism. Samhället är nu i upplösningstillstånd, men »kapitalismen» bär inte hela skulden.
Sjukhuset används som sinnebilden av ett sjukt samhälle som försöker läka sig självt, men inte har en aning om hur det ska gå till. Patienterna kommer från alla klasser i samhället och från världens alla hörn. Uppbackade av facket är läkare och sköterskor mer intresserade av »bättre villkor» än att se till att patienterna överlever. Strejkhoten ligger ständigt i luften, också köksavdelningen är kaotisk på grund av fackliga aktioner och strejker, och byggnaden omringas av vänsterradikala demonstranter som upprörs av att sjukhuset har en privatavdelning, samtidigt som de kräver död och förintelse åt vissa politiska dignitärer på besök i salarna. Sjukhuset styrs av dr Millar, en genialisk men galen vetenskapsman som dels sysslar med Frankensteinaktiga experiment utan respekt för människors liv och värdighet, och dels är fullt övertygad om att han kan rädda mänskligheten från stundande undergång genom att ladda upp våra psyken i datorer. Vilken kopplingen egentligen är mellan hans experiment med återuppväckta lik och att placera mänskligheten i cyberspace, är inte helt klart. Men den som tycks råda över liv och död och mänsklighetens framtid måste vara en gud i människohamn – och han dyrkas efterhand som en sådan. Av alla.
Mark Travis är i denna film en undersökande journalist som försöker ta reda på vad dr Millar egentligen sysslar med, och lyckas lite för väl i uppdraget. Hans marijuanarökande medarbetare spelas för övrigt av Mark Hamill.
För åtskilliga av dagspresskritikerna 1982 blev satiren antagligen alltför smärtsam. Storbritannien var ett samhälle i upplösningstillstånd under 70- och början av 80-talet, och detta berodde på just den radikala vänstern som vuxit sig alltför stark och alltför extremistisk.
1974, som en protest mot dåliga löner, såg kol- och järnvägsarbetare till att strejka och strypa tillgången på energi, varför regeringen under tre månader tvingades införa »tredagarsveckan», vilket innebar att industrin bara kunde använda elektricitet tre dagar i veckan. Strejken blev ett starkt nederlag för den konservativa regeringen, och arbetarnas löner höjdes med 35% 1974 och sedan ytterligare 35% följande år. Vänstern och fackföreningarna blev vad man säger »styva i korken» efter denna seger, och hela resten av 70-talet präglades av våldsamma strejker och extrema krav som till slut inte ens respekterades av Labour, och som till och med fackföreningarna själva tog avstånd ifrån. England befann sig dessutom i ekonomisk kris med brant ökande inflation. Situationen var absurd och ohållbar och underblåstes starkt av den allmänna vänsterradikalismen och -extremismen – minns att detta var årtiondet då det plötsligt blev fint och salongsfähigt att kalla sig kommunist och maoist, och att blunda världsvitt för alla övergrepp och massmord som dessa ideologier gjorde sig skyldiga till. Läget i Storbritannien började ordna upp sig från 1979 under Margaret Thatchers regering, den av vänsterradikaler så hatade »järnladyn».
Så mycket politiken.
En scen står ut mer än andra i filmen. Inför en publik av medicinsk expertis återuppväcker dr Millar ett lik, och det som följer är en ren splatterfest. Den återuppväckte mannen är uppenbarligen inte vid sina sinnens fulla bruk utan överfaller i mordiskt raseri dr Millar och försöker bita av honom hans fingrar. Likets huvud slits av i en fontän av blod, men kroppen fortsätter huvudlöst att härja. Det är omöjligt att inte tänka på Re-Animator som hade premiär tre år senare, och jag är nästan övertygad om att Stuart Gordon använde den scenen som mall och riktmärke för stilen i sin klassiska splatterfilm. Överhuvudtaget präglas scenerna med och omkring dr Millard av kroppsdelar, konserverade foster, skelett och anatomiska modeller. Det campiga överspelet som Graham Crowden uppvisar som dr Millar påminner också direkt om David Gale i hans roll som dr Carl Hill i Re-Animator.
Både Malcolm McDowell och Mark Hamill ställde upp gratis för att medverka i filmen. Få producenter vågade finansiera Lindsay Andersons kompromisslösa och cyniska uppgörelse med samtiden. Men den låga budgeten är i alla fall inte något som märks av i själva filmen. Fotot och scenografin är top notch, specialeffekterna är mycket bra och filmen är fylld till bredden av välkända brittiska skådespelare även i obetydliga biroller. Britannia Hospital ser faktiskt betydligt mer påkostad ut än de två föregående delarna i trilogin.
Satiren och farsen blir emellanåt alltför grov och klumpig – ett kungligt par spelas av en dvärg och en man i kvinnokläder – men överlag är det en mycket underhållande och intressant film, som man sällan hör talas om.
Rickard Berghorn: Film- och litteraturforskare älskar att peka ut faktiska eller möjliga inspirationskällor till klassiska verk, och skräckfilmsnördar gör samma sak. Spider Baby från 1967 har utnämnts till inspirationskälla för Tobe Hoopers nyskapande The Texas Chainsaw Massacre (1974). Jag är inte riktigt säker på att det stämmer, men det är utan tvekan en intressant spekulation. En smula kan den nog ha inspirerat.
Den stora inspirationskällan till Chainsaw Massacre är en film som märkligt sällan nämns i sammanhanget: den två år äldre filmen Deliverance (1972) av John Boorman, på svenska mer känd som Den sista färden. Naiva stadsbor ger sig ut i USA:s fattiga och efterblivna utmarker, där starkt inavlade familjer av »white trash» ser till att stadsbornas vistelse blir ett helvete. För att överleva måste de själva göra sig av med civilisationens fernissa och bli besmittade av det som finns därunder. Det finns ingen kannibalism i John Boormans klassiska skräckthriller, men det är nog med brutala mord och den extremt obehagliga scenen där en av stadsborna våldtas som en gris av de degenererade skogsborna.
Deliverance är i sin tur en parafras på Joseph Conrads roman Heart of Darkness (1899), men med ett starkt förenklat budskap. Joseph Conrad gör inte Afrikas urbefolkning till en omänsklig fiende, utan visar hur imperialism, slaveri och överlägsenhetsidéer avhumaniserar den vite mannen själv tills han uppslukas i ett existentiellt svart hål. Conrad var för bra och insiktsfull som författare för att utnyttja sådana rasistiska karikatyrer av afrikaner som annars var vanliga i litteraturen på hans tid, men John Boorman frossar i dem på ett bakvänt sätt. Han ersatte de djuriskt ociviliserade afrikanerna i äldre tiders rasistiska fantasier med degenererad »white trash» i USA:s urskog, och ersatte ett inre hot med ett yttre hot.
Två år senare följde Chainsaw Massacre exemplet genom att skildra degenererad »white trash» i USA:s fattigaste sydstatsområden, där sadistiska mord och kannibalism blivit en självklarhet. Flodfärderna hos Joseph Conrad och John Boorman blev hos Tobe Hooper till en bilfärd in i mörkret på skälvande het asfalt.
Deliverance är så tidlös i miljöerna och så polerad produktionsmässigt, att man spontant tänker på den som en mycket modernare film än Chainsaw Massacre, som å sin sida bär alla kännetecken på att vara en B-film med minimal budget från 70-talet, utöver dess tidspräglade miljöer och kläder. Detta plus skräckfilmsnördens inneboende skepsis gentemot stora och högprofilerade Hollywood-produktioner som Deliverance, förklarar möjligen varför kopplingen mellan de två filmerna så sällan görs.
Deliverance är inte problemfri, men jag föredrar den framför den i alltför många avseenden töntiga och amatörmässiga Chainsaw Massacre. Att den ändå i alla fall delvis lyckas skapa en rått realistisk stämning, tycks ha varit något som bara råkade hända där och då på grund av ekonomiska och resursmässiga brister. Det är trots allt inte en stil och estetik som utmärker Tobe Hoopers övriga filmer.
Så låt oss återvända till Spider Baby. Det är en svart komedi förmodligen inspirerad av The Addams Family, som hade gjort succé på tv i 64 avsnitt 1964–1965. Efter det första – och faktiskt chockartat brutala – mordet tar skräcken och obehaget överhanden, och det är som en mycket skruvad skräckfilm Spider Baby bäst bör avnjutas. Filmen skildrar en starkt sammansvetsad och isolerad familj i en fallfärdig gotisk herrgård någonstans i USA:s sydstater. Familjen lider av en genetisk sjukdom som efterhand bryter ned familjemedlemmarna till sinnessjuka mördare och kannibaler.
En av flickorna (Jill Banner) är fascinerad av spindlar och imiterar dem genom att bland annat äta småkryp. Den groteske sonen i familjen (Sid Haig) är nästan fullvuxen men mentalt ett barn och kan inte tala. Fadern är ett mumifierat lik i sin säng, men får godnattkyssar av barnen och behandlas som om han fortfarande lever. De varulvslurviga farföräldrarna hålls för säkerhets skull inspärrade i källaren. Allt detta försöker familjens trotjänare Bruno (Lon Chaney Jr) hålla styr och ordning på. Och situationen rasar samman när avlägsna släktingar kommer på besök.
Familjen Addams möter Southern Gothic och Psycho, och komedi blandas med genuin och brutal skräck på ett sätt som An American Werewolf in London (1981) uppenbarligen inte var först med.
Möjligheten finns alltid att någon kreatör bakom Chainsaw Massacre tog intryck av Spider Baby, men mycket få personer såg filmen vid premiären och den föll snabbt i glömska. En kopia av usel kvalitet började decennier senare cirkulera på video och väckte intresse bland skräckfilmsfans – här fanns trots allt både Lon Chaney Jr och Sid Haig i rollistan, och regissören Jack Hill (född 1933) hade nu blivit känd som en av 70-talets centrala exploitationregissörer (Quentin Tarantino har kallat honom »exploitationfilmernas Howard Hawks»). Jack Hill lyckades leta fram negativen och kunde framställa en högkvalitativ kopia, som utgavs på DVD 1999 och säkrade filmens kultstatus. Eftersom den är i public domain kan den nu ses gratis i hög bildkvalitet på YouTube.
Spider Baby hade en budget på minimala 65 tusen dollar och spelades in på bara 12 dagar, men begränsningarna märks knappast. Det är en professionell film med bra foto, bra regi och bra skådespelare.
Lon Chaney Jr gör här en av sina sista goda roller innan spriten förstörde hans liv. Denne klassiske skräckfilmsskådis (The Wolf Man 1941), som också fick en Oscar för sin roll som Lenny i dramat Of Mice and Men (1938), skulle i likhet med Bela Lugosi sluta i en av filmhistoriens mest praktfulla kalkoner.
Men det är en annan historia. Eller en framtida recension.
* * *
ATT SNUBBLA RÄTT I EN APOKALYPTISK MEDIEVÄRLD
RAMPAGE (2009)
Regi: Uwe Boll
I rollerna Brendan Fletcher, Shaun Sipos, Michael Paré m.fl.
Rickard Berghorn: Måndagen den 5 augusti skrev jag denna kommentar i en tweet av Uwe Boll:
Right now I look at "Rampage" a second time. And did you realize that the mass killer in that movie, fueled by leftist media propaganda and ditto apocalyptic worldviews, reminds VERY much of the El Paso maniac yesterday...?
Den kommentaren ledde till en blockning så omgående och definitiv att hela Twitter tycktes hoppa till.
Jämförelsen mellan en vänsterextremistisk massmördare och söndagens rasistiska dåd i El Paso kan verka märklig, speciellt om du är svensk och bara konsumerar svenska medier. Men den blir mindre märklig om man verkligen sett filmen. Och i synnerhet är jag säker på att Uwe Boll begrep jämförelsen – därför reagerade han som han gjorde.
Nu var det förstås två masskjutningar i USA under söndagen – dels den i El Paso av rasisten Patrick Crusius, dels den som genomfördes i Dayton av Connor Betts. Om du lever i Sverige är det mycket möjligt att du fått intrycket av att båda händelserna var samma andas barn. Du har förmodligen inte en susning om att den nu döde Dayton-mördaren var vänsterextremist och Antifa-anhängare. Eller vilka politiska åsikter som den ännu levande El Paso-mördaren omfattar, förutom att han är rasist och beskrivs som högerextremist.
Ty i "manifestet" som El Paso-mördaren postade på nätet strax innan massakern, visar det sig att han hatar både republikaner och demokrater, han hatar kapitalism och storföretagen som enligt honom styr Vita Huset. Samma kapitalism och storföretag som enligt honom förstör Jordens resurser, klimat och miljö och leder oss mot undergången. Han hatar den genomsnittlige amerikanen för att inte leva tillräckligt miljövänligt. Han till och med kallar manifestet för "The Inconvenient Truth" direkt efter Al Gores propagandafilm.
Medias "narrativ", skapat av en genompolitiserad journalistkår, har vrängt detta till en helt svartvit fråga om högerextremistisk terror, vilket det uppenbarligen inte var. Här har vi journalister som inte sysslar med journalistik, utan med aktivism och propaganda.
Rampage chockade filmpubliken 2009 inte bara genom våldet och den politiska råheten – den chockade också publiken genom att helt oväntat vara en bra film av Uwe Boll, som annars har blivit utnämnd till "världens värsta regissör". Hans dåliga rykte beror knappast helt på de undermåliga och i bästa fall menlöst mediokra filmer han spottat ur sig, utan snarare på att han baserat alltför många av sina sämsta filmer på datorspel och fått gamerfansen emot sig, då de upplever att han saknar respekt för genren och grundmaterialet. Genom att utnyttja Tysklands skattelagstiftning har han och finansiärerna kunnat tjäna grova pengar även när filmerna floppat, en cynism som också lett till upprördhet bland andra independentfilmare – eller kanske snarare väckt deras avundsjuka. Lägg därtill en skrytsam och arrogant personlighet, och Uwe Boll har blivit världens mest avskydda regissör bland filmnördar. Som förvisso har en tendens att överdriva grovt.
Den testosteronstinne boxaren Uwe Boll har säkert haft roligt när han skapat sina filmer med explosioner, action och sexiga brudar, men han har aldrig behövt anstränga sig för kvalitetens och publikens skull.
Anar man inte konturerna av en skrupulös kapitalist hos Uwe Boll som filmskapare? Men när man besöker hans personliga sidor på nätet är de fulla av aggressiva utfall mot Trump, högerspöken, multinationella företag och kapitalism i stort. Och likt en vänsteraktivist i mängden är miljöfrågor och miljöpropaganda något av det som ligger honom allra närmast hjärtat. Denna världssyn går igen i en annan av hans mer intressanta filmer, Postal (2007), en vildsint och bitvis rolig men inte särskilt välgjord svart komedi om storpolitik, terrorism och världens undergång. I Uwe Bolls värld står den syndiga mänskligheten på randen till en biblisk apokalyps av smältande poler, atomkrigshot, rasism, överbefolkning, exploderande kärnkraftverk, djurarter som försvinner varje sekund, och alla andra alarmistiska överdrifter som radikalvänstern producerar. Det är en propagandistisk världsbild som har blivit mainstream inom media sedan vänsterextremismens glansdagar på 60- och 70-talen. Journalistiken är numera starkt vänstervriden i hela västvärlden, ty politiska extremister söker alltid upp varje möjlighet att forma samhällets institutioner. Till dessa institutioner räknas universitet och journalistutbildningar.
Rampage är inspelad likt en dokumentär med handkameror och avsiktligt grov klippning. Filmen lyckas utmärkt med realismen, inte minst på grund av skickliga skådespelare som genomgående ger intryck av att ha fångats i verkliga, normala, ej tillrättalagda meningsutbyten och situationer. På ljudbandet och liksom förföljande huvudpersonen Bill (Brendan Fletcher) spelas en strid ström av fragmenterade nyhetsuppläsningar och mediarapporter om katastrofer, rasistiska överfall, upplopp, peak oil, miljöförstöring, global warming... för att inte tala om att Jorden tippar över ända på grund av överbefolkning. Alltså radikalvänsterns apokalyptiska världsbild rakt av. Denna världsbild representeras också av Bills bäste vän Evan (Shaun Sipos), en politisk demagog och internetpersonlighet, vars föräldrar tillhörde 70-talets aktivistiska och militanta vänster.
Och här växer något fram, som gör filmen iögonfallande intelligent – men jag är inte säker på att det var Uwe Bolls medvetna avsikt. Bill har vid någon punkt givit upp, och kvar finns bara hans avsky och förakt mot mänskligheten. I en usel värld av överbefolkning, girighet och rovdrift på Jordens resurser, borde större delen av mänskligheten utrotas såsom varande värdelös, en samling skadedjur på Jordens yta. Bara rättänkande och överlägsna individer bör överleva. Genom att följa radikalvänsterns propaganda och världsuppfattning till dess logiska spets hamnar Bill inte bara på gränsen till fascism och nazism, utan överskrider den.
Allt blir en perfekt illustration av att extremvänstern och extremhögern är samma andas barn – hur mycket de än själva avskyr tanken. Och vänsterintellektuella talar inte gärna om att Mussolini faktiskt var revolutionär socialist i sin ungdom eller att hans ideolog Giovanni Gentile (1875-1944) var starkt inspirerad av Karl Marx. Eller att Hitler hävdade att kommunisterna hade stulit den ursprungliga socialistiska idén, varför nazismen (d.v.s. nationalsocialismen) skulle betraktas som socialism på nationell och rasmässig grund.
Rampage haltar betänkligt på några områden. Hur kan en yngling som arbetar på en bilverkstad samla på sig alla dessa vapen, sprängmedel och ammunition? Varifrån har han fått sin skicklighet i strid? Men det är samtidigt en film där det mesta klaffar på ett närmast magiskt sätt, ibland till synes av ren slump. Uwe Bolls avsikt var nog bara att skildra den frustration och uppgivenhet som kan upplevas av personer fångna i den propagandistiska "verklighet" som man tar för givet är verkligheten, inte att varna för att extremvänstern är fascismens och människohatets närmaste granne.
Men det är så det blev.
* * *
FRANKENSTEINS BRUD I OVÄNTAD UPPFÖLJNING
THE BRIDE (1985)
Regi: Franc Roddam
I rollerna Sting, Jennifer Beals, Clancy Brown, David Rappaport m.fl.
Rickard Berghorn: Ett ögonblick, bäste läsare: Är det verkligen inte en intressant idé med en film som börjar där James Whales Bride of Frankenstein (1935) slutar, och i vilken vi får följa Brudens öden i livet?
Jo, rimligtvis. Så varför hör man nästan aldrig talas om denna påkostade, intelligenta och inspirerade storproduktion? Ingen mindre än Sting spelar huvudrollen som baron Frankenstein (mycket begåvat dessutom) och en annan dåtida storstjärna spelar Bruden, Jennifer Beals. Varför ignorerad? Svaret är antagligen alltför enkelt – och alltför pinsamt:
Filmnördar är både den bästa och den värsta filmpubliken. När de agerar i flock – och det gör de alltid – sker det med bravur och råge; de kan förvandla en film till en omedelbar klassiker, men kan också omedelbart begå lustmord på den redan de första dagarna på vita duken. Detta vore inget problem ifall filmnördarna verkligen tyckte, tänkte och agerade på vettiga grunder, men alltför ofta gör de inte det. Vad filmnörden individuellt tycker och upplever är i regel mindre viktigt än opportunismen och de gemensamma fördomarna, kort sagt att "höra till".
Resultatet blir att man klättrar på varandra i en hysterisk tävling där alla försöker överglänsa varandra genom att uttrycka det som kollektivet förväntas tycka och vilja höra – bara högre, gällare och alltmer tillspetsat.
Dessa märkliga individer flockas gärna på de festivaler som anordnas av Golden Raspberry Award. Detta har bl.a. lett till att The Shining nominerades för årets sämsta regissör (Stanley Kubrick) och sämsta kvinnliga skådis (Shelley Duvall); att mästerregissören Brian De Palma nominerades till sämsta regissör tre gånger under höjdpunkten av sin karriär inklusive för Scarface; att William Friedkins banbrytande Cruising nominerades till sämsta film och sämsta manus och Friedkin själv till sämsta regissör; att Flashdans nominerades till sämsta manus; att Danny DeVito nominerades till sämsta biroll för Pingvinen i Batman Returns; att John Travolta och Faye Dunaway nominerades till årtiondets sämsta skådisar...
Det finns många fler godbitar där, både dåtida och från senare år, men Golden Raspberry Awards var speciellt på 80-talet en lekstuga för trams, barnsligheter och dumheter. Och de satte dagordningen för vad filmnörden "skulle" tycka och tänka.
Kort sagt, det råder inte mycket tvivel om att det var filmnördar, just de som borde ha vetat bättre, som tog livet av The Bride redan i dess vagga. Fördomarna gick på högtryck – en popstjärna (Sting) i huvudrollen? Den underbart vackra Jennifer Beals, känd från den av filmnördar avskydda tjejfilmen Flashdans (1983), spelar Frankensteins brud och är dessutom naken? Filmen påstås än idag, till publikens förvirring, vara ett slags löst hållen nyinspelning av Bride of Frankenstein, när det egentligen är en inofficiell fortsättning på James Whales legendariska film.
Popstjärnan Sting är så uppenbart skicklig i filmen när man väl ser den, att hans prestation ignorerades, men Jennifer Beals blev påpassligt Raspberry-nominerad till årets sämsta skådespelerska. Sexiga kvinnor kan bara inte vara bra skådisar, enligt den konventionella visdomen. (När jag skrivit färdigt denna recension fann jag på Youtube ett klipp där Clancy Brown, Beals medskådis i filmen, diskuterar det fördomsfulla bemötandet hon fick.) Mainstreamkritiker gav slentrianmässigt The Bride usel kritik, men detta skulle ha vägt lätt ifall inte också skräckfilmsfansen hade vänt sig emot filmen. De få filmnördar som ser den idag överanstränger sig fortfarande för att tolka den så negativt som möjligt, eftersom de vet att det är den attityd som förväntas av dem.
Jennifer Beals är helt enkelt glänsande (och suveränt uttrycksfull) i The Bride som den fulländade, artificiellt skapade kvinnan, ett oskrivet blad som baron Frankenstein tror att han kan forma likt en vaxdocka till att passa honom perfekt intellektuellt och socialt – men även till att bli hans jämlike. Han inser dock inte motsägelsen i själva utgångspunkten: Den som skapar och uppfostrar någon placerar oundvikligen sig själv i en överlägsen position, och baron Frankenstein reagerar följaktligen med förakt och hat när kvinnan visar sig ha fri vilja och bättre omdöme än honom, en omvänd spegling av hur han reagerade på Monstrets fulhet och ofullkomlighet. Denna intelligenta delintrig anspelar på de idéer om jämlikhet och "nurture over nature" som omfattades av Mary Shelley själv och hennes make Percy Shelley, men inte minst också av Mary Shelleys fader, den politiske filosofen William Godwin, samt hennes moder Mary Wollstonecraft, som var och är berömd som banbrytare för kvinnlig frigörelse och jämställdhet. Begrep 80-talets kritiker allt detta? Inte en chans.
I en annan delintrig får vi följa Monstret (Clancy Brown), som ensam ger sig ut i världen i tron att Bruden och Frankenstein krossades när laboratoriet störtade samman efter den kaotiska upplivningen av Bruden. Han blir beskyddare åt en klipsk dvärg (den karismatiske David Rappaport) som lär honom vänskap och uppförandekoder, och tillsammans blir de anställda som artister vid en cirkus. Men den skurkaktige cirkusdirektören saboterar det goda liv som slutligen kommit Monstret till del. (Här inträffar filmens enda riktigt dåliga scen, då den döende dvärgen uppmanar Monstret att "följa sitt hjärta". Scenen skulle varit genuint gripande ifall det inte vore för denna kliché.) Monstret återvänder till trakterna av Frankensteins slott där han konfronteras med vetenskapsmannen och Bruden.
Är det en renodlad skräckfilm? Här finns inslag av skräck och gore; speciellt den pampiga öppningsscenen med uppväckningen av Bruden är minnesvärd på rent skräckfilmsmässiga grunder. Svulstigheten bibehålls filmen igenom, men detta är i grund och botten ett gotiskt drama – till och med delvis ett filosofiskt gotiskt drama. Om man så vill också med drag av steampunk.
Och häri ligger möjligen ytterligare en anledning till att The Bride är så märkligt ignorerad. Den är inte tillräckligt mycket skräckfilm för att tilltala den genomsnittlige skräckfilmsälskaren, och alltför mycket skräckfilm för att inte falla mainstreampubliken i smaken.
Kort sagt, en film som fortfarande söker sin rätta publik.
Dax Ebaben: Det senaste decenniet eller däromkring har givit oss så många underbara moderna klassiker, att myten som lyder "De flesta skräckfilmer är usla" sakta men säkert börjar bli föråldrad. Trots att så många utmärkta filmer har släppts de senaste åren, innebär blotta antalet titlar som är tillgängliga vid varje givet tillfälle att det ibland är svårt att vada fram för att nå godbitarna. Detta betyder att lika mycket upphetsning väcks av en "dold pärla" när det finns ett överflöd av utmärkta filmer, som de skulle göra ifall de flesta skräckfilmer verkligen vore usla.
I denna skräckens guldålder utforskas många nya idéer, samtidigt som gamla idéer omprövas med nya perspektiv. Och ändå anses fortfarande så många idéer och bilder vara tabu, trots att genrens fanbase i stor utsträckning dyrkar vapensvingande, maskerade psykopater som mördar oskyldiga människor. Regissören Brandon Christensens Still/Born fnyser åt tanken på att vara mjäkig och slår rakt mot solarplexus i denna grymma, skrämmande och övernaturliga saga.
Filmen öppnar med en gudfruktig förlossningsscen. Barnet kommer till världen, och föräldrarna Mary (Christie Burke) och Jack (Jesse Moss) ler och talar ömt över deras nyfödda. Snart börjar Mary att krysta igen och vi finner att hon väntar tvillingar. Men tyvärr; som filmens titel antyder klarar sig inte det andra barnet, och föräldrarna blir helt förkrossade.
Historien fortsätter med att Mary och Jack återvänder till sina dagliga rutiner. Jack är advokat och alltid på språng, medan Mary är hemma och tar hand om barnet, Adam, och familjens nya hus. Det dröjer inte länge innan Mary börjar höra röster och ser oroande syner när hon är ensam med Adam. Hon upptäcker snart att en demon försöker äta upp hennes baby – och enda sättet att undvika detta hemska öde är att offra en annan nyfödd bebis för hennes sons överlevnad. Är detta verklighet, eller har hon knäckts under bördan av sorg och moderskap? Vägen till svaret är hemsk.
På ytan är Still/Born en enkel övernaturlig film i förening med nedstigning i galenskap. Under ytan störtar filmen huvudstupa ner i frågor som andra filmer inte vågar beröra eller undersöka på ett mer närgånget sätt. Historien har verkligen fokus på Mary och hennes svårighet att hantera förlust och sorg i ett skede där andra mödrar med nöje kryper in i sina nya roller. Kanske, kanske inte finns där en varelse som söker förtära babyn Adam, men den verkliga skräcken ligger i hur Mary hanterar sin förlossningspsykos.
Enligt Postpartum.net är förlossningspsykos besläktad med förlossningsdepression, men mycket mindre vanligt. Där förlossningsdepressionen ofta kännetecknas av ångest och nedstämdhet, innefattar förlossningspsykos symtom som hallucinationer och/eller vanföreställningar, paranoia, irritation, oförmåga att sova och snabba humörsvängningar (bland andra symtom). Det bör understrykas att de flesta som i verkligheten genomgår förlossningspsykos inte skadar sig själva eller andra, men det finns en uppenbar risk att skada uppstår eftersom man inte tänker rationellt.
Vardera av symptomen kan checkas av filmen igenom. Det är fullt möjligt att den babyätande demonkvinnan helt enkelt är en hallucination; rösterna som beordrar offrandet av en baby kan mycket väl vara vanföreställningar. I Still/Born skildras dock också några av de mindre uppenbara symptomen i listan.
Mary verkar exempelvis aldrig sova och är alltid uppe och går eller ligger i sängen och stirrar med vidöppna ögon på en ventilöppning i taket. Under en scen där hon glatt talar med sin mamma över nätet, händer det dessutom att Mary i fullt raseri skriker åt Adam att "hålla käften" innan hon muntert återvänder till datorn och fortsätter konversationen. Senare drabbas hon av stark paranoia om att maken är otrogen med en granne, trots att hon får överväldigande bevis på att så inte är fallet. Slutligen verkar Mary vara ganska stressad och ovårdad under större delen av filmen, men vid ett tillfälle skiftar hon till att bli en 50-talsaktig hemmafru, där hon ser ut och klär sig som en sådan. Denna fullständiga, oväntade förändring av Marys personlighet är kuslig, särskilt när hon i resten av filmen ser ut att behöva en lång, god tupplur eller en dusch – eller både och.
Överlag är skådespeleriet i filmen mycket bra, men Christie Burke överglänser alla. På något sätt lyckas hon med att få många små skeenden att verka obetydliga tills det exakt rätta ögonblicket, då de alla gaddar ihop sig och överskuggar hennes karaktär varvid det blir desto tydligare hur liten hon är inför krafterna som motarbetar henne. Burke spelar instabil och livrädd på ett mycket bra sätt. Hon har en fantastisk förmåga att vidga ögonen i till synes äkta chock och fasa, vilket skapar mycket minnesvärda bilder av Rosemary Woodhouse och inbjuder publiken att njuta av skräcken.
Mest imponerande av allt är Burkes förmåga att bära filmen på sina axlar där hon ofta porträtterar vad som tycks vara äkta sorg. Det finns små stunder genom hela filmen då Mary inte lyckas göra någonting rätt med Adam och hon verkar ge upp. En av dessa är i scenen där Mary försöker amma men Adam inte vill ta hennes bröst. Hon blir alltmer irriterad när Jack flera gånger föreslår att hon ska mata Adam med flaska istället, tills han slutligen själv tar babyn. Spädbarnet börjar genast att äta från flaskan som Jack ger honom. Mary ser helt förtvivlad ut och stirrar allvarligt framför sig. Det är ett ögonblick i förbigående som lätt kunde glömmas bort vid nästa scen, men Burkes skådespel lyfter materialet och gör scenen minnesvärd.
Burke förmår publiken att engagera sig i henne och sympatisera med hennes karaktär, trots Marys tvivelaktiga moralkodex och opålitliga verklighetskontakt, vilket tittarna inte skulle ha gjort ifall rollen hade spelats av någon under Burkes kompetensnivå. När vi leds av Burke blir det både hjärtskärande och fascinerande att se Mary tvinga sig själv till att matcha bilden av perfekt hemmafru och moder, när hon kanske inte är beredd eller intresserad av den sortens utmaningar och ansvar – allt detta medan hon går igenom sorg, ett mentalt sammanbrott och konfronteras med något övernaturligt.
Tillika imponerande är Still/Borns utmärkta foto. Svepande flygbilder av parets vackra stad med dess strandtomtshus i perfekt symmetrisk kombination med bildrutornas inramning skapar en estetiskt mycket tilltalande film. Färger, ljussättning och skuggor används effektfullt för att skapa en skrämmande atmosfär i ett annars vackert hem. Dessutom tjänar de många vidvinkelbilderna till att visuellt förminska Mary, vilket ytterligare slår fast att hon är helt i händerna på de stressfaktorer hon konfronteras med.
Nu ska det ärligt påpekas att Still/Born inte saknar brister. Här finns några chockscener som meddelas så tydligt på förhand att nöjet förtas. Om dessa scener hade kommit från ingenstans skulle de ha höjt filmen ytterligare en nivå. Därtill finns det några skrattretande val i manuset. Efter att ha genomlidit ett påstått psykotiskt skov under vilket Mary nästan dödade Adam, är Jack av förståeliga skäl oerhört orolig och arg. Med tårar stockande i ögonen berättar han för den förvirrade Mary att hon nästan dödade deras son. Kort därefter visar han upp flygbiljetter till Hawaii – en absurd reaktion efter denna situation. Senare springer Mary tydligen hela vägen hem från sjukhusrummet i bara patientkläderna. Lyckligtvis är resten av filmen så fängslande och skrämmande att tittaren förlåter dessa stunder av mindre trovärdighet.
Still/Born är djärv också för att vara en skräckfilm – inte bara för att den utforskar förlossningspsykos, utan även i valet att låta en hel film handla om barnmord och att i så många scener skildra spädbarn i fara. Här finns en kameratagning så chockerande att den blir för mycket för känsliga tittare, trots att den bara visas ett kort ögonblick. Till skillnad från liknande filmer som The Babadook och Rosemary's Baby ryggar inte Still/Born från att visa barn i fara. Snarare finner den en njutningsfull glädje i att få publiken att skruva sig av olust i sätena. På något sätt lyckas filmen med att aldrig korsa gränsen, att alltid hejda sig innan den väcker anstöt hos publiken.
För biobesökare på jakt efter filmer som tänjer gränserna är Still/Born det rätta valet. Filmen har många skikt och underliggande teman att beakta, men är också ett spännande och enkelt tidsfördriv – helt utan pretentioner. Still/Born är en gedigen skräckfilm som är värd uppmärksamhet; konstfull, mörk och direkt ohygglig.
PATCHWORK (2015)
Regi: Tyler MacIntyre.
I rollerna Tory Stolper, Tracey Fairaway, Maria Blasucci, James Phelps m.fl.
Noah Löfgren: En underfundig kompiskomedi om tre omaka tjejer som slaskar runt bland gore, kroppsdelar och inälvor, kan det vara något?
De tre unga kvinnorna har kidnappats från en bar och tråcklats samman till en enda "perfekt" kvinna, i form av ett experiment på en mindre nogräknad skönhetsklinik. Tjejerna är dock inte smickrade av arrangemanget, i synnerhet inte när också deras respektive hjärnor har klämts ihop till ett organ – kroppen är nu boning för tre disparata personligheter, vilket inte var meningen. Således måste de försöka komma överens om kroppsfunktioner, rörelsemönster och sociala preferenser, som exempelvis vilken kille de kan gå till sängs med. Det fungerar dock bättre än väntat och de stortrivs snart i varandras sällskap, tills en av tjejerna visar sig vara någon annan än hon utgivit sig för att vara.
Huruvida man gillar detta är – kort sagt – en smakfråga. Uppfinningsrik splatter samsas sida vid sida med ganska begåvad relationskomedi. Skådisarna är också bra, med ett irriterande undantag: James Phelps tycks bemästra bara ett enda ansiktsuttryck – fåraktigt leende – vare sig han är förälskad, förvirrad eller skräckslagen.
Bakom kulisserna liknar skönhetskliniken ett till laboratorium inrett bårhus, och inte ett särskilt välskött sådant. Filmen har regelbundet jämförts med Re-Animator (1985-2003) och Frank Henenlotters kultklassiker Frankenhooker (1990). De har uppenbart funnits i bakhuvudet hos regissören och manusförfattaren Tyler MacIntyre, men frånsett splatter & gore är detta en film i spåren efter All of Me (1984) med Steve Martin och Lily Tomlin, och kultfilmen Man With the Screaming Brain (2005) med Bruce Campbell som regissör och huvudroll. Båda filmerna gör komedi och fars av konceptet att två omaka personligheter måste försöka komma överens i samma kropp. All of Me är en light fantasy-fars, Bruce Campbells film flirtar med skräckgenren men är huvudsakligen en svart komedi rätt och slätt. Patchwork tar steget över till splatterfilmens underland, så långt som den begränsade budgeten tillåter.
Det känns dock en smula forcerat. För att göra filmen till en splatterfars ser den till att de tre sammanbakade kvinnorna, i sin nya kropp, plötsligt får mordiska drifter och älskar att massakrera människor i parti och minut. Dessutom har trippelkvinnan nu en rent djurisk brunst samt äter utsvultet som tre hästar. Allt detta ger möjlighet till dråpliga och groteska scener, men är egentligen opåkallat och växer inte fram på ett naturligt eller logiskt sätt ur förutsättningarna.
Manuset har brister men regin är polerad, begåvad och innovativ, med originella scenlösningar. Detta är mer än en splatterfilm i mängden och regissören visar att han har en bredd som sträcker sig utanför B-skräckfilmernas gränser och konventioner. Patchwork var hans första professionellt producerade film och bristerna får skrivas på debutkontot. Jag kommer inte att missa hans nya slasherkomedi Tragedy Girls, som i år har väckt uppmärksamhet på filmfestivaler.
