Innehåll i nr 3-4/2021

 

• ORD PÅ VÄGEN. Ledare av Rickard Berghorn
• WILLIAM F. NOLAN 1928–2021. Dödsruna av Jason V. Brock
• EN FRÅGA OM RUM. Del 2 av 2. Från de hemliga lokalerna under fiket har vår hjälte skickats tillbaka till förkrigstidens Wien. Novell av Per Olaisen
• VID LÄSLAMPAN OCH I BIOMÖRKRET. Recensioner av Michael Nystås och Rickard Berghorn
• UPPFINNINGEN. Den nya uppfinningen »ljudradarn» blir ett perfekt vapen i skattmasens händer. Novell av Kjell E. Genberg
• HUSET OCH VIRVELN. Ett bisarrt konstruerat herresäte på en ö i Nordsjön närmar sig undergången. Novell av M.P. Shiel
• SKRÄCKVÄLDET. En lång rad brutala mord skapar skräckstämning i Wales under Första världskriget. Snart visar det sig att hela England är drabbat, men terrorn nedtystas av myndigheterna. Novell av Arthur Machen
• FRÅN SKRÄCKVÄLDE I WALES TILL ALFRED HITCHCOCK. Med »Skräckväldet» skapade Arthur Machen en ny undergenre. Spoilers alert. Av Rickard Berghorn
• INVOLVERAT. Serie av Nicolas Krizan

 

 

Ord på vägen:
Utdrag ur ledaren i nr 3-4/2021

 

Svenskar tycker och gör allt i kollektiv, och vi är oerhört rädda för att sticka ut.

 

Det finns en betydande sanning i det, men naturligtvis med modifikationer. Svenskar tycker inte likadant, men svenskar gör och beter sig som alla andra. Skillnaden är subtil men betydelsefull.

 

Svenskens rädsla för att vara annorlunda manifesterar sig i kollektivt förakt mot dem som är annorlunda: »Jag tycker visserligen likadant som den där Alexander Bard, som säger att svensk feminism idag är rabiat och intellektuellt förvirrad, men det är bäst att jag låtsas inte göra det, för min egen skull! Och om jag deltar i hatet mot honom, så kan ju ingen misstänka mig för att ha samma åsikter!»

 

Kort sagt, den genomsnittliga svensken är ungefär lika kollektivitisk som hon är feg och konflikträdd. Konflikter vågar man i genomsnitt bara delta i när det är garanterat att man inte tar några risker.

 

Eftersom åsikterna som uttrycks allmänt och öppet således inte står i proportion till vad människor verkligen tycker och tänker, ser man ofta direkt skrattretande vindflöjelskast i opinionsyttringarna. Ett praktexempel här är den plötsliga helgonförklaringen av Lars Vilks.

 

Här har vi mannen som umgicks med högerextremister och sökte stöd bland våldsbejakande nazister, och som – av mycket goda skäl – hade varit persona non grata i Sverige sedan åtminstone nio år tillbaka. Det var inte nog med att han på konferenser frotterade sig med högerextremismens värsta avskum (skildrat i Janne Josefssons Uppdrag Granskning-reportage 3 oktober 2012), han gjorde också gemensam sak med »gatukonstnären» Dan Park (född 1968), en intellektuellt förvirrad nazisympatisör, förintelseförnekare och Breivik-apologet, som hävdar att det är hans »yttrandefrihet» och hans »konstnärliga frihet» att utan minsta repressalier kunna beskriva afrikaner som babianer och våldtäktsmän om de så står framför honom, eller trakassera judiska församlingar med hån om Holocaust. Detta är inte bara vad han hävdar, utan också gör – med naturliga repressalier som följd (både böter och fängelsestraff). Dan Park är inget ljushuvud, men inte heller Lars Vilks lyckades ge något intellektuellt berättigande åt teorin om konstens absoluta frihet – eftersom det givetvis är omöjligt.

 

Professorn i konstteori Lars Vilks hävdade att varje konstnär ska vara totalt fri i sin utövning och inte behöva bekymra sig för anständighet, moral eller ens lagar. Men det är glasklart att ingen konstnär kan mörda, begå pedofila övergrepp, vandalisera privat eller kommunal egendom och så vidare, bara för att han eller hon påstår sig syssla med konstnärliga uttryck. Tydligen insåg också Vilks själv efterhand att hans konstteori var urbota befängd, varför han istället började tala om att han »prövade konstens gränser».

 

Och söndagen 3 oktober 2021 blev Lars Vilks plötsligt den största och mest skimrande hjälte vi hade i Sverige. Han och två poliser dog i en bilolycka.

 

Saligförklaringen gick här ungefär lika snabbt som med Olof Palme, som innan han mördades var en av Sveriges mest avskydda personer – ett faktum som man knappt ens fick tala om under många år därefter. Psykologin är inte svår att förstå. Eftersom alla vet att man inte bör tala illa om de döda, speciellt inte efter en chockartad olycka eller ett mord, tog Vilks övervintrade beundrare tillfället i akt att äntligen kunna tala fritt och gott om Lars Vilks och hans gärning. Ingen kunde säga emot dem nu. Och när tidningar och tv plötsligt fylldes av hyllningar av konstnären från Skåne, stämde förstås hela det kollektivistiska och opportunistiska Sverige i kören som om ingen pinsam gårdag någonsin hade funnits. Som om man aldrig tänkt och tyckt en ond tanke om Lars Vilks – som om hans samarbete med Dan Park aldrig hade existerat. Någon konstkritiker i en av de stora tidningarna talade öppet om sin forna kritik mot Vilks, men bedyrade nu att hon hade haft grundligt fel och bad om ursäkt...

 

Janne Josefsson, däremot, han som med sitt tv-reportage 2012 hade gjort mer än de flesta för att förvandla Vilks till ett skämt i den offentliga debatten, gjorde något unikt: I en debattartikel i DN 21/10 2021, »Unken rökridå döljer journalisters sanna syn på Lars Vilks rondellhund», gick han till storms mot alla journalister som nu plötsligt och hycklande höjde Lars Vilks till skyarna. Och det vore gott och väl, ifall han inte hade framställt sig själv som en Vilks-supporter med stål i ryggraden...

 

Josefsson vet mycket väl att det var hans eget reportage 2012 som gjorde att Vilks i stort sett försvann från offentligheten fram till sin död. Janne följde honom bland annat till en högerextremistisk konferens där han frotterade sig med English Defence League, som förespråkar raskrig och själva är ökända för att bruka våld. I dokumentären ser man flera gånger Janne skaka på huvudet inför Vilks obegripliga och slingrande resonemang. »Jag blir inte riktigt klok på karln!» utbrister han. Om Vilks var så oerhört mån om att försvara det »fria ordet» och »yttrandefriheten», varför kunde han då inte säga ett enda kritiskt ord om sina nyvunna vänner?

 

Lars Vilks var aldrig något annat än en manipulativ egocentrist, som omgav sig av postmodernistiska dimmor om »konstens frihet». Vilks var inte någon begåvad konstnär – enligt honom själv saknade han hantverksskicklighet och övergav därför teckning och målning för s.k. konceptkonst. Han var däremot en medial pajas som på 80-talet byggde anskrämligt fula skräpskulpturer – Nimis och Arx – utan bygglov i Kullabergs naturreservat. Genom polisanmälningar och den ty åtföljande uppmärksamheten i tidningar och tv blev han berömd, vilket naturligtvis var avsikten. Därefter karaktäriserade han rättsprocesserna som en del av konstverken i utvidgad mening. Genom att mumla skenbart intellektuella floskler om »konstens frihet» argumenterade han i media och inför rättsinstanser om sin inbillade rätt att som konstnär kunna bryta mot lagar efter nyck och behag. I postmodernismens underland finns som bekant ingen verklighet, bara den fantasiverklighet man skapar åt sig själv.

 

Att Lars Vilks var en manipulativ nonsensmakare med uppblåst ego begrep jag redan som tonåring i slutet av 80-talet, och inget som sedan skedde fick mig att ändra åsikt. När islamismen bredde ut sig fann han ännu ett gyllene tillfälle att glänsa med sitt ego och manipulera media liksom myndigheter, genom att helt enkelt spela islamister i händerna: Muhammedkarikatyrer!

 

Ge terrorister vad de vill ha och söker efter – skäl till våld och terrorhandlingar – samtidigt som du gullar med högerextremister som strävar efter samma motsättning och i slutändan krig, och din massmediala lycka är gjord. Och glöm för allt i världen inte att veva rasisternas och högerextremisternas kliché och evighetsmantra om att du bara är en oskyldig yttrandefrihetskämpe, och att alla som kritiserar dig är yttrandefrihetens fiender.

 

Problemet var bara det att ingen tog ifrån Lars Vilks hans yttrandefrihet, tvärtom hade han ett överflöd av yttrandefrihet och kunde skandera sina budskap över hela världen. Enda undantaget var en liten klick muslimska terrorister som redan var kriminellt stämplade och kastades bakom lås och bom så fort möjligheterna att gripa dem fanns. Samhället backade faktiskt upp Lars Vilks till 100%. Att han sedan blev kritiserad för sitt hyckleri, sitt idiotiska sätt att spela muslimska terrorister i händerna och samtidigt uppmuntra högerextremister – det är givetvis en helt annan sak. En fundamentalt annan sak, som är just det yttrandefriheten finns till för. Yttrandefrihet handlar inte om att bara de som håller med om något ska kunna yttra sig. Yttrandefrihet handlar om rätten att kritisera.

 

Janne Josefsson skrev i sin DN-artikel:

 

Men att yttrandefriheten i västerländsk mening betyder rätten att skända, håna, häda och kränka borde sitta i ryggraden på alla journalister och författare, för deras egen fortsatta existens.

Detta innebär oundvikligen att det också är fritt fram att skända, håna och kränka Lars Vilks själv. Eller för den delen också Dan Park, liksom de våldsamma högerextremister som både Vilks och Park så beredvilligt har associerat sig själva med. Men det vägrar dessa personer att acceptera. De påstår att alla som skändar, hånar och kränker dem tar ifrån dem deras »yttrandefrihet».

 

Skenhelighetens enfald är häpnadsväckande.

 

Utnyttjade Lars Vilks någonsin sin yttrandefrihet för att säga ett enda kritiskt ord om Dan Park? Givetvis inte. Tvärtom – han var alltid villig att samarbeta med Dan Park och dra en lans till hans försvar. Utöver en lång rad inlägg som Vilks skrev på sin egen blogg, hittar man bland annat detta:

 

»Vilks stödtalar för Dan Park i Norge» (SVT Kultur 21/10 2014).

 

»Konstvärlden kan inte hantera detta ämne» (Lars Vilks försvarar Dan Parks samarbete med den danske högerextremisten och pedofilen Rasmus Paludan. Expressen Kultur 31/8 2020).

 

Och i augusti i år ställde Vilks och Park ut sina påstådda konstverk i ett museum i Warszawa.

 

Till stor del på egen hand lyckades konstprofessor Vilks kasta ett löjes skimmer över kritiker av politisk korrekthet och den allt smalare åsiktskorridoren. Modig var han säkert – men absolut ingen hjälte. Och han kommer inte att räknas som en hjälte i framtiden.

 

Ty falska martyrer och offer stinker.

 

*  *  *

 

I detta nummer medverkar som följer:

 

M.P Shiel, Arthur Machen och Kjell E. Genberg. De presenteras i samband med sina respektive bidrag.

 

Per Olaisen är en av Sveriges ledande deckarexperter och även mycket intresserad av science fiction. Han utger den oregelbundna tidskriften CDM – Short Stories of Crime, Detection & Mystery och förestår Per Olaisen Förlag, Antikvariat & Produktion i Falkenberg. Han är sedan 2021 redaktör för Alephs deckarbibliotek, vars första utgåva blev M.P. Shiels Prins Zaleski.

 

Jason V. Brock är en amerikansk dokumentärfilmare, författare och bokredaktör. Bland hans dokumentärer märks den humoristiska The AckerMonster Chronicles! (2012) om Forrest J. Ackerman. Bland hans skönlitterära böcker hittas bl.a. två science fiction- och skräcknovellsamlingar från Hippocampus Press, Simulacrum and Other Possible Realities (2013) samt The Dark Sea Within and Other Macabre Revelations (2014).

 

Michael Nystås är journalist, författare och musiker. Han var 2004 jurymedlem i TV3:s Fame Factory och har varit Sveriges enda professionella recensent av dansbandsmusik i bl.a. Aftonbladet. Som musiker har han skrivit låtar åt Nick Borgen och Dick Lundberg. 2018 utgav han på Realia Förlag boken #Trumpgate där han granskade svensk medias rapportering kring Donald Trump.

 

Nicolas Krizan (stavar omväxlande sitt efternamn Križan) är en välkänd illustratör, serietecknare, designer, art director och barnboksförfattare från Skövde. Han har varit Aleph Bokförlags stadige medarbetare från starten.

 

Jan Reimer är en av Sveriges främsta skräckkonnässörer. I flera decennier nu har han kammat igenom äldre tidningar och tidskrifter på jakt efter översatta och originalpublicerade fantastiknoveller, som han sedan samlar i sin skrift Kring Aftonlampan – 4 nr/år fyllda av ofta häpnadsväckande bra berättelser, som skulle förblivit bortglömda utan Reimers insats. Kring Aftonlampans hemsida hittas på .

 

Noah Löfgren översätter och recenserar för Kontrast Magasin – i bästa fall. Denne enligt sig själv »överbegåvade slashas på Östgötaslätten, som är för lat för att ta mig till storstan och förädlas till slacker» sitter sedan i somras bekvämt fast i Köpenhamn, där han meddelar att han blivit konnässör av rød pølse, men nog kan komma ur sin postprandiala somnolens lagom till nästa nummer.

 

Rickard Berghorn är bokutgivare och författare samt driver Aleph Bokförlag och Timaios Press. En typ som är oförskämd nog att uttrycka åsikter och envisas med att vara redaktör för Kontrast Magasin.

 

NÄSTA NUMMER

 

... och dess innehåll säger vi inte för mycket om, eftersom det slår fel alltför ofta. Men det kommer med största sannolikhet att innehålla en mer ingående presentation av William F. Nolan tillsammans med en av hans noveller.

 

Detta och mycket annat inom fantastik, thriller och sällsam lärdomshistoria.

– Rickard Berghorn

 

LÄNKAR ATT KOLLA IN

 

Aleph Bokförlag. Arkham House på svenska.

 

Fantastikbokhandeln. Relativt nyöppnad bokaffär i Uppsala, som förtjänar allt stöd och all uppmärksamhet.

 

Per Olaisen Förlag, Antikvariat & Produktion. Deckare, fantastik och CDM – Tidskrift för kriminalnoveller.

 

Kring Aftonlampan. Jan Reimers sajt för äldre översatt fantastik och hans tidskrift.

 

S.T. Joshi's Blog. Den kände Lovecraft-auktoriteten och experten på fantastik.

 

Tatiana Fajardo. Hennes blogg med akademiska texter kring fantastisk litteratur och film.

 

Sian MacArthur. Hennes hemsida, akademiker och forskare specialiserad på gotik och science fiction.

 

The Art of Travis Louie. Surrealistisk fantastik av konstnären Travis Louie.

 

Arkham House. Det legendariska förlaget.

 

Diabolique Magazine. En skräcktidskrift med klass. Kanske också den bästa?

 

beyond1001movies. Nicolas Krizans blogg med tusentals kortrecensioner av filmer i alla genrer.

 

Monoskrift. Litterär blogg av Mikke Schirén.

 

 

 

SKICKA EN KOMMENTAR!

 

Kontrast Magasin utges av
Aleph Bokförlag.