Kontrast Magasin Fantastik och verklighet

Vid läslampan:
Bokrecensioner och krönikor

 

 

SVENSK BETONGGOTIK


MALEN
Av Tobias Grimstad
Ekström & Garay, 2020. 288 sid.
 
Michael Nystås:
Med debutromanen Malen har författaren Tobias Grimstad byggt upp ett eget framtidsdystopiskt och mystiskt universum. Berättelsen utspelas på en plats i Nordamerika och är namnet på ett fängelseliknande mentalsjukhus där vi möter ett antal luggslitna och vinddrivna inlåsta och deras vårdare. De intagna kallas vistare och vandrar omkring på den asfalterade rastgården utan mål och mening. De bara vistas där. Det är mörkt och dystert och tycks regna ständigt de få gånger som de intagna tillåts gå utanför anstaltens murar. Eller också är det ökenhetta med grusdamm som rörs upp längs vägen. På vinterhalvåret snö och isande kyla. Urskog och gåtfulla karaktärer med oklara motiv. Vårdare som experimenterar med nyutvecklade droger med fantasifulla namn. En heter »Rännstensdans» och får den som injiceras att dansa hysteriskt för att slutligen bli medvetslös. Ovala isoleringsrum. Godtyckliga avrättningar i en sjö. Hemliga sällskap. Läkare med rävar som husdjur. Tiden och rummet är oklara och lite flytande. Beskrivningen av anstalten och dess inneboende vittnar om en mörk och tröstlös framtid och för tankarna till någon slags Mad Max-värld. Det är skitigt, armt och eländigt. Tillbakablickarna utspelar sig i omoderna 1800-talsbyar där nävarna och knivarna talar, men även i aristokratiska överklassmiljöer med vackra ungmöer med pudrade ansikten. De sjuka och svaga dukar under snabbt. De listiga och tvålfagra kan jobba sig upp och hugga dolkar i andras rygg. Ungefär som nu.
 
Tobias Grimstad är skicklig på att hålla läsaren på halster. Till en början vet vi inte mycket alls om huvudpersonerna Lyle, Poe och Darnell eller någon annan i det bitvis myllrande persongalleriet som inte står Charles Dickens långt efter. Men långsamt nystas historien upp och öppnar väg till flera skräckinjagande hemligheter. Berättelsen tar fart på allvar när en av de intagna lyckas rymma och det visar sig att Darnell lyckats lägga beslag på hans dagbok. Varför rymde han? Vad hade han upptäckt i källaren? Vart tog hans cellkamrat vägen? Tillsammans med Lyle påbörjar den före detta lönnmördaren Darnell ett riskabelt detektivarbete. Berättartekniskt är det gradvis allt bättre utfört även om man tvingas ta sig igenom en viss inledande transportsträcka innan bitarna börjar falla på plats. Grimstad driver dock på hela tiden och vet hur man placerar ut lockbeten så att läsaren inte tröttnar. Vid läsning av böcker av det slaget tenderar mina ögon ibland att otåligt tjuvkika på nästa sida eller stycke för att få veta hur det går. Jag brukar då få täcka texten med handen för att tvinga mig själv att läsa en rad i taget. Vanligtvis orkar författaren endast hålla uppe en så intensiv spänningsnivå i ett par stycken. Men Tobias Grimstad gör det i kapitel efter kapitel. Så bered er på en nagelbitande läsupplevelse! Jag kan särskilt varna för bokens sista tredjedel som bör läsas i dagsljus.
 
Jag vet inte varför jag kommer att tänka på Skivvärlden, fantasyförfattaren Terry Pratchetts legendariska världsbygge som skildrats i ett 40-tal böcker. Men det kan ha att göra med att det även i Malen förekommer ett säreget bibliotek, förvisso inte vaktat av en ap-bibliotekarie, men dock av en figur kallad mr Galt. Här förvaras »alla böcker som någonsin skrivits för människor» på hyllor som sträcker sig oändligt långt och högt. Mycket fascinerande inslag.
 
Tobias Grimstad har ett påfallande litterärt, nästan gammalmodigt, språk som passar väl in i kontexten. Som en jämförelse kommer jag att tänka på Carolina Fredrikssons uppmärksammade debutroman Flod (2011), om två barn som bor i en husbil under en bro i en till synes fördärvad framtidsvärld. Rent språkligt och känslomässigt påminner de båda romanerna om varandra. Jag tycker även att Mare Kandre skulle kunna tillfogas listan över Tobias Grimstads högt ställda författarinfluenser.
 
Jag fastnar för många vackra replikväxlingar, av närmast poetiskt eller filosofiskt slag. Som när Lyle sitter på den obehaglige dr Cuviers mottagning, och doktorn stillsamt lägger ut texten om bläckfiskar vars gift fordom användes som avrättningsmedel. Nu dumpas de dödsdömda istället från en eka i Transjön, efter att ha fått en kula genom huvudet, något som upprör Lyle och får honom att utbrista att det är maffiametoder som inte borde finnas på kartan. »Det finns ingen karta, Lyle. Det är inte jag som bestämmer», avbryter dr Cuvier med en röst som jag får för mig är extremt lågmäld. Författarens poetiska ådra märks också i de många samtalen mellan Lyle och Darnell, som båda verkar ha betydligt mer bakom pannbenet än de flesta vistare på anstalten. Språket blir dock aldrig överlastat eller för nedtyngt av adjektiv, som jag sett så många gånger av debutanter i genren och störts av.
 
Tobias Grimstad är annars en ny bekantskap för mig. Han är född 1988 och uppvuxen i Lidköping och verksam i kommunen inom vård och omsorg. Med Malen inleder han ett lovande författarskap som han själv säger är inspirerat av så vitt skilda storheter som Stephen King, J.K. Rowling och Rudyard Kipling. Det är skickligt gjort och jag tror inte att detta är det sista vi får se av hans penna.
 
 

*  *  *

 

SPÖKLIK ROMANS I GOTISKT HERRESÄTE


GHOST
Av Helen Grant
Fledgling Press, 2018
 
Tatiana Fajardo:
Ghost är en gotisk roman av den brittiska författaren Helen Grant. Huvudpersonen, Augusta McAndrew, är en 17-årig flicka som lever med sin mormor Rose på det skotska godset Langlands. De bor ensamma i ett förfallet hus och Augusta hålls alltid gömd när besökare eller nyfikna grannar dyker upp. Augustas liv förändras för alltid när Rose lämnar huset för att aldrig återvända. Augusta lär istället känna den unge pojken Tom McAllister, och ett nära förhållande växer fram mellan dem. Augusta, som ömt kalldes Ghost av sin mormor, måste möta sanningen: hennes värld i Langlands är inte den riktiga, och Tom kommer att visa henne hur världen ter sig utanför godset.
 
Grants roman är en äkta bladvändare, där hon med korta meningar håller snabb takt med händelseutvecklingen. Beskrivningarna av miljön är korta men förmår läsaren att visualiserar den forntida byggnaden som Rose och hennes barnbarn bebor, och som påminner om den gotiska traditionens hemsökta herresäten. Berättelsens två huvudsakliga röster är Ghost och Tom, och de sjuttio kapitlen i handlingen är uppdelade mellan de två tonåringarnas tankar förutom ett kapitel där Rose innehar berättarrösten.
 
En av de mest intressanta inslagen i handlingen är konflikten mellan Ghosts isolerade livsstil och Toms moderna värld. När det gäller Ghost tillhör hon 1945 och hon tror att hon vid sin mormors sida måste skydda sig från andra världskrigets faror. Tack vare Tom lär hon sig den enastående sanningen om världen och vad hennes mormor har berättat för henne om den. Hennes tillvaro vittrar sönder, och tillsammans med sin nya vän försöker hon uppdaga varför hon har blivit vilseledd hela sitt liv.
 
Langlands framstår som en egen karaktär i berättelsen allteftersom Ghost och Tom går runt där och undersöker dokument som kan belysa Ghosts ursprung. Känslan av att Ghost tillhör huset och att godset på något sätt inte kommer att släppa taget om henne är närvarande romanen igenom, och Augusta själv hävdar att hon kommer att stanna där »forever, with the ghosts of what passed and the ghosts of what might have been».
 
Allt medan berättelsen utvecklas upplever läsaren Ghosts avundsjuka och misstro mot folket som omger henne. Till en början kan detta förstås som en naturlig reaktion eftersom Ghosts hela existens framstår som en lögn. Efter några kapitel utvecklas dock hennes beteende i en mörkare och oväntad riktning, och i det obehagliga slutet fullbordas hennes förvandling från den oskyldiga tonåringen i början av romanen till hennes tvivelaktiga mognad i de sista kapitlen. Även om läsaren kan förutsäga vissa av händelserna är de underhållande när de inträffar. Jag uppfattade romanen som anmärkningsvärt psykologiskt orienterad, där gården återspeglar Ghosts sinnesstämning. Kontrasterna mellan inomhus/utomhus och psyke/konkret miljö framställs på ett klokt sätt i handlingen.
 
Romanen lär bli utomordentligt engagerande för dem som älskar gotik och traditionen av förfallna, skrämmande hus såsom i Susan Hills The Woman in Black (1983). Inte desto mindre har den egenskaper som också kan locka ett bredare spektrum av läsare: Här finns en kärlekshistoria mellan tonåringar och romanen illustrerar 1940-talets livsstil, varför dess kombination av thriller, romantik och historia, förutom de gotiska inslagen där karaktärerna hemsöks av ett hotande förflutet, kan fascinera såväl unga som vuxna.
 
Jag rekommenderar Grants roman vars 365 sidor kan avnjutas på bara ett par dagar. Och den tragiska vändningen som sker i de sista kapitlen får läsaren att tappa hakan.
 
 

*  *  *

 

GOTISK PARANOIA


EDGAR ALLAN POE AND THE LONDON MONSTER
Av Karen Lee Street
Point Blank, 2016
 
Tatiana Fajardo:
Edgar Allan Poe and the London Monster (2016) är den första romanen med Edgar Allan Poe och Auguste Dupin av skribenten, föreläsaren och manusförfattaren Karen Lee Street. Handlingen tar avstamp 1840; den legendariske författaren Edgar Allan Poe reser till London för att bedriva efterforskningar om sina morföräldrar, sedan han av styvmodern fått en bunt brev som binder anförvanterna till vissa brott begångna mellan 1788 och 1790. Med hjälp av vännen Auguste Dupin utforskar Poe sanningen bakom breven och förfädernas verkliga identiteter, alltmedan han förföljs av någon som vet mer om morföräldrarna än han själv.
 
Streets prosa är minutiöst detaljerad och låter läsaren djupdyka in i varje miljö hon väljer att skildra. Edgar Allan Poes släkt bestod av teaterfolk, och Street skildrar till fulländning hur konstnärer levde under 1780-talets sista år. I romanen hävdas att Poes morföräldrar hade samröre med det så kallade Londonmonstret, en våldsverkare som under två år terroriserade kvinnor i staden och vars attacker skildras på ett livfullt sätt av Street. Londonmonstret stack knivar i offrens ändalykt medan han skrek obsceniteter till dem, och pressen döpte snabbt angriparen till »The Monster».
 
En anmärkningsvärd egenskap hos Streets roman är att den samtidigt kan beskrivas som en deckare och en historisk såväl som en gotisk berättelse. Det är en kombination som avspeglar Edgar Allan Poes eget författarskap, paralleller som Street betonar när hon infogar detaljer från Poes noveller, essäer och dikter; som synes till och med några av hans litterära karaktärer. Sättet hon flätar samman verkliga karaktärer (Charles Dickens, madame Tussaud, Virginia Poe...) med fiktiva som Dupin och Valdemar är mycket tilltalande, och därigenom upplöser hon också på ett ledigt sätt gränserna mellan sanna händelser och fantasier, och likaså mellan verkligheten och övernaturliga skeenden.
 
Street utmanar läsaren när hon förklarar att »Jag har i romanen anspelat på över trettio noveller, dikter och uppsatser av Poe och därigenom skapat ytterligare en gåta för läsaren att lösa». Streets läsare behöver inte vara bekanta med Poes författarskap för att ha utbyte av romanen, men samtidigt är det verkligen njutbart att återuppleva berättelser som »The Masque of the Red Death» (1842), »William Wilson» (1839) och »The Pit and the Pendulum» (1842), och inte minst dikten »The Raven» (1845). Street låter Dupin bli Poes nära vän, och tillsammans utreder de inte bara Poes ovannämnda morföräldrar utan även Dupins nemesis, monsieur Valdemar.
 
Dupin representerar det främsta exemplet på skarpsinne i Poes berättelser och karaktären blev en betydande inspiration för Arthur Conan Doyle när han skapade Sherlock Holmes. Här vill Dupin hämnas morden på hans farföräldrar och den olycka som drabbat hans familj. Sökandet efter Valdemar, som han anser bär skulden till släktens vanära och skam, förflyttar läsaren till franska revolutionen och dess Skräckvälde. Med ett fascinerande exempel på Bals des victimes, de baler som sägs ha hållits av efterlevande till guillotinerade personer under Skräckväldet, flyttar Street för en stund fokus till fransk aristokrati, fastän själva tillställningen äger rum i viktorianska London. Sålunda drivs både Poe och Dupin av motiv rörande sina anfäder och de eftersöker sina fiender med gemensamma uppoffringar.
 
Streets hantverksskicklighet som filmförfattare märkt tydligt i Edgar Allan Poe and the London Monster, en utomordentligt visuell roman med verklighetstrogna beskrivningar och scener. Läsaren anar därför en möjlig filmatisering eller bearbetning till tv-serie.
 
Avslutningsvis kan Streets roman läsas fristående från trilogin, men läsaren lämnas med en längtan efter att få veta mer; och de första sidorna i andra delen presenteras här. Romanen är verkligen en bladvändare och jag rekommenderar den starkt till alla som uppskattar historia och detektivberättelser, och inte bara till läsare intresserade av Edgar Allan Poe.
 
[NOT: Karen Lee Streets trilogi med Poe och Dupin som gåtlösare recenseras i sin helhet i Kontrast Magasin nr 1/2021. Där publiceras också en längre intervju med författaren. – Red.]
 
 

*  *  *

 

TEATERVÄRLDENS LABYRINTER


THE WARDROBE MISTRESS
Av Patrick McGrath
Hutchinson, 2017
 
Tatiana Fajardo:
Engelsmannen Patrick McGrath (född 1950) är en av de allra främsta författarna i modern gotisk litteratur. Hans noveller och tillika romaner är fulla av gotiska symboler och influenser som varje läsare av genren känner igen. Hans första berättelser publicerades på 1980-talet och han har varit finalist till Bram Stoker Award samt mottagit en World Fantasy Special Award. Filmskapare har dessutom visat intresse för hans verk vilket lett till att romanerna The Grotesque (1989), Asylum (1996) och Spider (1990) har blivit filmatiserade, den sistnämnda 2002 regisserad av David Cronenberg.
 
2017 publicerade Patrick McGrath sin senaste roman, The Wardrobe Mistress. Dess huvudsakliga gotiska ingrediens, och det som huvudsakligen ger texten dess originalitet, är presentationen av dybbuk från judisk folklore. Förekomsten av denna onda ande ger emfas åt andra aspekter av handlingen: Fascismen i London i efterdyningarna av Andra världskriget, hur dramaklassiker som Shakespeares Trettondagsafton (1601-1602) och John Websters The Duchess of Malfi (1612-1613) jämförs med upplevelserna som huvudpersonerna och Londonborna har i denna tidsperiod; det ger även associationer till stumfilmer i stil med Doktor Caligaris kabinett (1920), vilket jag snart går närmare inpå. Endast en extremt begåvad författare som McGrath kan arbeta samman alla dessa ämnen till ett så övertygande och mästerligt resultat. Därför torde hans roman bli angenäm läsning för alla som uppskattar gotik, historia, teater, stumfilmer, psykologiska dramer och till och med svart humor.
 
Berättelsen börjar på begravningen av den berömde skådespelaren Charlie Grice (med smeknamnet »Gricey») i januari 1947, där läsaren presenteras för romanens huvudpersoner: hans änka Joan som är titelns kostymör (»wardrobe mistress» på engelska), hans dotter Vera (även hon skådespelerska), svärsonen Julius som är teatermanager, och den tyska målarinnan Gustl som är Julius föregivna syster. När den judiske skådespelaren Frank Stone (vars professionella namn är Daniel Francis) ersätter Grice efter dennes död och spelar hans roll som Malvolio i Trettondagsafton, letar sig gradvis de nyssnämnda elementen in i handlingen.
 
Berättelsen placerar övernaturligheter i realistiska sammanhang emedan berättarna är spöken, eller »körflickorna» som de kallas i romanen. Trots detta är dybbuken det viktigaste ockulta väsen som McGrath nyttjar, den onda anden i judisk folklore som tros ha tagit skådespelaren Stone i besittning: »But a drink with this threadbare actor in whom dwelled like a dybbuk the spirit of her dead husband?» – »He [Grice] still lived, in a way, in her mind, in this wardrobe, and of course he coexisted with Frank Stone, the two at times discrete entities but often enough a twinned presence, stepping forward and back in ghostly tandem.» Detta är värd att notera eftersom Grice innehar en nyckelroll gällande fascismen, och hans ande suger sig fast vid Stone.
 
Englands situation efter andra världskriget och hur fascismen fortfarande dröjde sig kvar i det brittiska samhället med en politiker som Oswald Mosley och hans anhängare speglas också i romanens teaterstycken. Emedan manliga karaktärer smälter samman i McGraths berättelse, gör de kvinnliga detsamma, tills läsaren uppfattar både Joan och Vera som »the Duchess of Malfi» (hertiginnan av Malfi). Frank Stone har avgörande betydelse i alla relationer som skildras, och han förkroppsligar också sömngångaren Cesare (Conrad Veidt) i stumfilmen Doktor Caligaris kabinett:
 
»In fact from his make-up box he gets out the black pencil and touches in his lips and eyes, leaving enough pallor high on the cheeks and brow to suggest the shadow, merely, of the persona that is becoming more himself than himself.»
 
Wienes film kritiserar indirekt fördärvet som följer av en sjuk statsmakt. I filmen läser vi textskylten: »Det finns andar överallt. De är alltid omkring oss. De har drivit mig från hemmets trygga vrå – från fru och barn.» I romanen skriver McGrath: »what Mosley intended, was to resuscitate the fascist spirit, raise it from the dead – if ever it could die, thought Joan, for perhaps like Gricey it only slept.» Övernaturliga varelser och viss somnambulism förekommer i båda skildringarna, och i Joans ögon överensstämmer den insomnade Gricey med skådepeslaren Stone, vilken hon skänker sin döde makes kläder.
 
Vidare excellerar McGrath i nyttjandet av andra klassiska idéer från gotisk litteratur, till exempel den antydda incesten mellan far/dotter (som fanns redan 2002 i Martha Peake: A Novel of the Revolution, och 2004 i Port Mungo) och den galna inlåsta kvinnan, som påminner om Charlotte Brontës Jane Eyre (1847) och i synnerhet Charlotte Perkins Gillmans »The Yellow Wallpaper» (1892). Romanens handling är förlagt till ett dekadent London hemsökt av kriget, och spökerierna fortsätter hemma hos Joan, speciellt i garderoben där hennes avlidne makes kläder förvaras; en garderob påminnande om en likkista där hon uppfattar att han fortfarande lever, och plågar henne med sin röst.
 
Läsare som är vana vid McGraths speciella användning av galenskap, kommer att märka att berättelsen är värd deras uppmärksamhet när han mot slutet av berättelsen presenterar sina Poeaktiga karaktärer tillsammans med en psykiater.
 
Sammanfattningsvis är detta ett mästerverk skrivet av en utomordentlig berättare.
 
[NOT: En intervju med Patrick McGrath publicerades i nr 1/2020 av Kontrast Magasin. Av McGrath på svenska finns Spindeln (1992; i orig. Spider, 1990), Till vanvett (1997; i orig. Asylum, 1996) och Den groteske (1991; i orig. The Grotesque, 1989). Fajardos recension, originalskriven för Kontrast Magasin, har översatts av Noah Löfgren. – Red.]
 
 

*  *  *

 

MAGISK REALISM MOT FÖRTRYCK


THE HOUSE OF THE SPIRITS
Av Isabel Allende
Övers. av Magda Bogin
Orig. La Casa de los Espíritus (1982)
Atria, 2015
 
Tatiana Fajardo:
I år publicerade Isabel Allende (född 1942) sin senaste roman Largo Pétalo del Mar och hon har tillkännagivit att den engelska översättning A Long Petal of the Sea skall utges i början av 2020. Berättelsen är baserad på verkliga händelser och skildrar vad ett par får uppleva, då de flyr Spanien och Francos diktatur. Fartyget de bordar, SS Winnipeg, chartrades av poeten Pablo Neruda.
 
Neruda fungerar också som introduktion till Allendes framgångsrika debutroman, The House of the Spirits (1982), då bokens devis är ett citat från honom och karaktären Poeten är en spegling av honom. Den chilenska författaren utvecklade ett äkta brev som hon skrev till sin döende 100-åriga farfar, och resultatet blev denna fascinerande skildring av fyra generationer av släkten Trueba i Chile under 1900-talet, fastän landet i sig aldrig nämns. Men varför en recension av denna klassiker? Eftersom den gör övernaturligheter till en del av karaktärernas vardag. Här finns inga vampyrer i avlägsna slott eller varulvar som jagar offer under fullmånen. Här finner du en klan där en av medlemmarna spelar Chopin på ett stängt piano, där man arrangerar möten med andar och läser tarotkort, även hunden Barrabás som tycks härstamma från en saga. Romanen skildrar situationer som konnässörer av övernaturlig litteratur skulle älska att uppleva själva då och då i hemmets vrå (såvitt jag tror och tänker).
 
Texten kan delas upp i två avdelningar: den ena är antagligen mer givande litterärt sett, eftersom den har familjen i blickfånget och nyttjar magisk realism för att framställa patriarken Esteban Truebas förälskelser först i Rosa del Valle, med hennes sällsynta skönhet och gröna hår, och sedan i Rosas syster Clara, en synsk och telekinetisk kvinna som nonchalerar hushållssysslorna och vilken han till slut gifter sig med. Romanens andra avdelning handlar om de politiska och socioekonomiska förändringar som landet genomlider, då Blanca och hennes dotter Alba, som representerar de yngre generationerna, får uppleva socialismens uppgång under landets president, en personifikation av marxisten Salvador Allende (Chiles president, ej släkt med författaren), och därefter militärens statskupp.
 
De kvinnliga karaktärerna utgör romanens kärna, vilket författaren själv nämner innan hon tar sig an berättelsen (»To my mother, my grandmother, and the other extraordinary women of this story»). Kvinnornas namn anknyter alla till vithet, renhet eller en ny början. Nívea, huvudpersonen i den första generationen och mor till Rosa och Clara, betyder »snövit». Kvinnorna utanför familjen omfattas inte av denna »jungfrulighet»: Estebans syster kallas Férula som betyder härska/dominera, vilket går igen i hennes personlighet; och den prostituerade Tránsito (övergång/språng) spelar en avgörande roll för att återställa freden i ätten, när hon befriar Alba från Esteban Truebas illegitima barnbarn, som plågar henne för att ta ut sin hämnd. Alba representerar Isabel Allende, eftersom hon skriver memoarerna vid farfadern Truebas sida och skildrar alla händelser som klanen genomlider.
 
Bland alla återkommande avsnitt där spöken rör sig sida vid sida med de levande, uppskattade jag under läsningen speciellt scenen där en av kvinnorna dör (jag nämner inte vem med tanke på romanens blivande läsare), och hennes spöke uppenbarar sig i huset där familjen befinner sig. Alla i släkten tar för givet att hon är levande utom Clara, som förstår vad som sker. (Kapitel 5: »The Lovers.»)
 
Esteban Trueba är en väsentlig del av historien, eftersom alla nämnda kvinnor är släkt med honom på ett eller annat sätt. De övriga männen i romanen företräder inte Truebas konservativa codex, eftersom de är yngre med mer liberala idéer. En karaktäre som Pedro Tercero García (modellerad efter låtskrivaren Víctor Jara) är sinnebilden för uppror. Albas älskare Miguel symboliserar de mer radikala åsikterna inom politiken, den direkta antitesen till Trueba.
 
En annan intressant aspekt av historien är sättet som »det stora huset på hörnet» används, och hur det befriar kvinnorna i det patriarkala samhälle de tvingas in i. Fastän Esteban Trueba kräver att hushållet ska vara exemplariskt med avseende på regler och organisation, skapar Clara i själva verket sin egen frihet inom dess väggar:
 
In response to Clara's imagination and the requirements of the moment, the noble, seignorial architecture began sprouting all sorts of extra little rooms, staircases, turrets, and terraces. Each time a new guest arrived, the bricklayers would arrive and build another addition to the house. The big house on the corner soon came to resemble a labyrinth.
Genom att skapa sin egen matriarkala rymd med poeter, klärvoajanter och människor i nöd, distanserar sig Clara från de vanemässiga mönstren i samhället. Också de övriga kvinnliga karaktärerna visar sig vara självständiga individer som står upp emot förtrycket de drabbas av. Alba väljer att lämna hämnden därhän och fortsätta sitt liv efter att ha blivit misshandlad och våldtagen.
 
Romanen excellerar i utarbetning av karaktärer, men ändå är likheterna för många mellan Allendes roman och Gabriel García Márquezs Cien años de soledad (1967; på sv. som Hundra år av ensamhet), och den främsta svagheten i Allendes verk är därmed dess brist på originalitet.
 
De olika generationerna, huset, tiden och rummets icke-kronologiska ordning, användningen av religion och magi, den magiska realismen, världen som flätas samman av drömmar och vaka, döda personligheter som interagerar med de levande... Också Claras anteckningar är ett eko av de pergament som Melquíades hittar i Márquezs roman, då dessa förutsäger huset Buendías undergång.
 
Också i beaktande av dessa överensstämmelser anser jag att Allendes debutroman är värd att läsa, och den kommer alltid att betraktas som en klassiker, främst på grund av dess starka skildringar av kvinnliga karaktärer. Läsaren får verkligen lust att gå vidare i hennes trilogi och läsa Daughter of Fortune (1999: i orig. Hija de la fortuna) och Portrait in Sepia (2000: i orig. Retrato en Sepia), som jag ser fram emot att syna.

 

[NOT: Fajardos recension, originalskriven för Weird Webzine, har översatts av Noah Löfgren. Romanen finns publicerad på svenska som Andarnas hus (översatt av Lena Anér Melin, Norstedts, 2017). Den filmatiserades 1993 av Bille August med Meryl Streep, Glenn Close och Jeremy Irons i rollerna. – Red.]
 
 

*  *  *

 

STEAMPUNK PÅ AVVÄGAR


FRIPASSAGERAREN
Av Christina Wahldén
Rabén & Sjögren, 2015
 
Ahrvid Engholm:
Fripassageraren är svensk steampunk om syskonen Nell och Nick, vars industriägande far plötsligt dör. De har hela tiden trott att deras mor är död, men så får de veta att hon är i livet och i Afrika.
 
Nell är journalist för en kvinnotidning – hackar ur sig feministiska artiklar om att kvinnan borde få rösträtt o.s.v. – och Nick är uppfinnare, och sprutar ur sig ritningar till konstiga maskiner. På begravningen anländer ortens polis och meddelar att fadern måste ha blivit mördad, ty man har hittat arsenik i hans kropp. Rädda för att bli misstänkta bestämmer sig syskonen för att genast fara till Afrika och leta efter modern. De ger sig iväg i en stånkande automobil...
 
Det är upptakten till denna ungdomsbok (med tjusigt omslag på ett luftskepp och en mekanisk häst, av Håkan Liljemärker). Jag var faktiskt på ett bokprat på förlaget R&S då denna och flera andra böcker presenterades för ett par år sedan.
 
Jag tänker ge en hel del synpunkter på teknologin som beskrivs, men låt mig först säga att romanen som sådan är friskt och fartfullt skriven. Dialogen funkar bra och det är färgstarka miljöskildringar. Det utspelas på 1870-talet (Suezkanalen från 1869 anges som nybyggd) i en värld där många av 1800-talets uppfinningar tagits ett steg längre eller kanske kommit tidigare.
 
Den största bristen är att den ganska röriga intrigen – syskonen drabbas av flera inbrott, jagas av skurkar, får mystiska telegram o.s.v. – inte avslutas för fem öre. Man får istället vänta på upplösningen till nästa del (som heter Guldgrävaren). Gissningsvis har Wahldén skrivit manuset för att utge det som en bok, men så har förlaget delat den i två. På annat sätt går det inte att förklara att den snopet slutar utan några förklaringar.
 
Boken har en hel del humor. När de beställt en taxi i Egypten visar det sig att transporten består av en fullt fungerande... flygande matta! Senare serveras de måltider på papper med »runda köttbitar inuti lika runda bröd... inlagd gurka och sallad mellan bröden, en sås av majonnäs och röd tomatsås. Till detta serverades fritterad potatis [och] en brun, söt dryck fylld av bubbel» – hamburgerhak från 1800-talet med andra ord! När de far med ett luftskepp skildras färden som dagens charterresor, komplett med flygvärdinnornas säkerhetsgenomgång och kaptenens »... vi flyger nu på bla bla meters höjd... vi hoppas ni får en angenäm resa!»
 
Nu är det dock så att jag tycker att bra science fiction – steampunk hör till genren – bör försöka vara hyggligt tekniskt, vetenskapligt och historiskt trovärdig. Kunskap i historia får inte glömmas. Men man får överdriva tekniska egenskaper, extrapolera, göra vågade gissningar i utvecklingens framkant o.s.v. Och man kan använda i sf-genren sedan länge etablerade fenomen (överljusfart, tidsresor, o.s.v.) även om de egentligen är omöjliga.
 
Men att dra till med något tveksamt för att man är okunnig är jag mer tveksam till. Wahldén gör sig skyldig till en hel del tveksamheter. Författarinnan är journalist, har läst konstvetenskap och tidigare skrivit en rad ungdomsböcker. Teknisk bakgrund saknas hos henne, såvitt jag kan se. Några nedslag:
 
• »Men det finns inga flygplan än», säger en av huvudpersonerna plötsligt i en blommig anakronism (det finns luftskepp). Men om det inte finns flygplan, hur kan man veta att tyngre-än-luft-flygapparater skulle att komma kallas just »flygplan»? Många termer användes i början (»aerodrome», »aerostat» m.fl.) innan man efter Wright-bröderna så småningom landade – pun intended! – på »aeroplan».
 
• På ett ställe sägs hur livet kan förenklas med diverse hushållsapparater, inklusive en »mikrovågsugn». Men på 1800-talet hade man högst vaga begrepp om elektromagnetisk strålning. Boken utspelas på 1870-talet, men det var först flera decennier senare man upptäckte radiovågor, röntgenstrålning m.m. – mikrovågor är ännu senare. Ytterligare en anakronism.
 
• I denna steampunkvärld finns transoceaniska passagerarlinjer som sköts med... ubåtar. De kan tydligen fara under vattnet hur lång tid som helst. OK, Jules Vernes Nautilus gjorde också det, driven av något slags superbatterier, så vi kan väl anta att denna drivkraft annekterats. Men det är bara en nackdel att fara undervattenvis, p.g.a. det högre vattenmotståndet. Ytfartyg kan alltid bli snabbare. (En atomubåt toppar kanske 30 knop, de snabbaste ytstridsfartygen slickar c:a 50 knop och racerbåtar fixar över 100 knop.)
 
• Man blir en smula irriterad på hur lättsamt Wahldén ser på telegramskick. Det var en oerhört dyr kommunikationsform! Nell skickar långa artiklar till sin redaktion i London – det gjorde man aldrig i verkligheten. Det skulle ruinera tidningen. Utrikeskorrar skickade korta, staccatoliknande meddelanden med några tiotal ord, som redaktionen fyllde på – eller så sände man papperspost som iofs kunde ta 1-2 veckor att nå fram. Det fanns en särskilt förmånlig taxa för 10-ordstelegram, och den som sett gamla telegram citeras bör notera hur de ofta är exakt 10 ord långa. Men slösade inte dyra telegrampengar på fraser som »Hoppa ni mår bra», »här hemma är allt som vanligt», »ta vara på er» o.s.v. – men det gör denna bok som saknar insikt om äldre dagars telegrampraxis.
 
• Men det är klart, Nell och Nick är verkligen stenrika och har råd med slösande långa telegram. Som resepengar får de med sig en blommig kappsäck med 55 000 pund! En hyggligt välavlönad arbetare tjänade på den tiden någonstans i området 10 pund i månaden. De hade alltså med sig ca 5500 månadslöner, och en snabbkalkyl ger vid handen att det i dag motsvarar mellan 1 och 1,5 miljard kronor... Vilken reskassa! Författarinnan har uppenbart inte funderat igenom penningvärden och dess historiska förändringar.
 
• Nell skriver sina artiklar på en skrivmaskin märke Remington. Det kan vi i och för sig gå med på. Remington lanserade sin första skrivmaskin 1873 – även om den då var oerhört klumpig, och knappast reseskrivmaskinsfähig. Men plötsligt ger Nick en sticka till Nell och säger att det är ett »minne» han uppfunnit. Det är bara att »koppla det till skrivmaskinen» så sparas all text. Hur då sparas texten, kan man undra? Wahlden har tydligen tänkt på en USB-sticka men inte tänkt på hur i all världen en sådan kan kopplas till en mekanisk skrivmaskin som arbetar med typarmar, vals, kugghjul m.m.
 
• Så uppfinner Nick också röntgenglasögon, som anges kunna se genom väggar. Men det finns inte ens idag någon teknologi som kan skapa slikt och någon teknik som rent teoretiskt skulle fixa det ens i framtiden är svår att tänks sig. (Röntgenglassögon fanns bara i den gamla Hobbex-katalogen, men jag råkar veta att de var skojeri och inte fungerade.) Men det är klart, om man kan anlita flygande mattor är röntgenglasögon inte långt bort...
 
Däremot köper jag luftskeppet, även om det verkar kunna bära mycket mer än t.o.m. Hindenburg – man får överdriva teknologin, som sagt. De mekaniska hästarna är också OK. Den ångsprutande dime-novel-författaren Frank Reade skildrade liknande kontraptioner (se t.ex. »Frank Reade: America's Forgotten Jules Verne»). Men de tekniska och historiska misstagen är litet för många, i en annars ganska underhållande drapa.
 
Vad gäller steampunk tycker jag att många missat det verkligt intressanta med genren: teknologin! Att spekulera kring och extrapolera med ångmaskiner, telgrafer, cyklar, glasplåtsfotografering, fonografer, järnvägar, symaskiner, babbagemaskiner, luftskepp, hålkortsvävstolar, dynamit, kolkornsmikrofoner, m.m. ger stora, spännande möjligheter. Men folk som sysslar med stempunk idag verkar mer upptagna av... smycken och mode! Hur folk klädde sig och vilket krimskrams de bar på är bara banala struntsaker.
 
I bra steampunk skall man höra ångcylindrarna pysa och kugghjulen gnissla, och fråga sig: vad mer kan man tänka sig att få de här maskinerna att göra?
 
Maskinerna är våra vänner.

 

SKICKA EN KOMMENTAR!

 

Kontrast Magasin utges av
Aleph Bokförlag.

Allt innehåll © 2021 Kontrast Magasin
och respektive upphovsman. All Rights Reserved.