Wes Craven (1939-2015) ägde en gåva att läsa rummet. Han hade alltid en känsla för samhällets utveckling och gjorde sina filmer i enlighet därmed.
A Nightmare on Elm Street (1984) utgjorde en perfekt symbios av 70-talets slasher med 80-talets svulstighet.
New Nightmare (1994) gick i spetsen för den ironiska självmedvetenhet som utmärkte slutet av 90-talet, som
Scream (1996) därefter fullt ut drog nytta av. Men då man ser tillbaka på Cravens verk finner man att hans mest reflekterande och socialt relevanta film var
The People Under the Stairs (1991).
Om du inte har sett
People... de senaste åren, kanske du vagt minns att den handlar om en bisarrt syskonpar – en man och en kvinna – som håller ett gäng förvildade tonåringar inlåsta i källaren. Eftersom Craven avsiktligt satte Wendy Robie och Everett McGill i rollerna som "Mamma" och "Pappa" Robeson, kanske du istället missminner allt som varande det fjärde märkligaste avsnittet av
Twin Peaks. I vilket fall är det fullt förståeligt varför du undrar hur ett sådant vildsint sammelsurium av kannibalism, läderfetischism och incest kan vara speciellt relevant här. Men titta på filmen idag, och det blir uppenbart att Wes Craven försökte diskutera åtskilliga frågor, som en stor del av samhället inte skulle nå fram till på flera årtionden.
The People Under the Stairs handlar uppenbarligen om marginaliserade minoriteter, klassklyftor, sexism, patriarkat, isolationistisk nationalism och därtill sjukvårdssystemet. Alla ämnen som står i centrum för dagens kulturkrig ställdes i fokus redan för ett kvarts århundrade sedan i en film, som passerade utan särskild pompa och ståt, under en period då skräckgenren antogs vara på nedgång...
RESTEN AV ARTIKELN KAN LÄSAS I
ALEPH BOKFÖRLAGS SAMLING
STUDIER I SVART
Weird Webzine utges av Aleph Bokförlag.
Följ oss på Twitter och Facebook!
