Jag blev avbruten genom underrättelsen att den stackars Renfield, vars tillstånd nu en tid varit tämligen lugnt och apatiskt, plötsligt fått ett anfall av mordiskt ursinne och kastat sig över vaktkarlen som ett vilt djur samt försökt att sönderslita honom med tänderna. Vi hade fullt upp att göra innan vi lyckades att få bukt med den rasande människan, vars krafter under dessa anfall blir jättelika. – – – Det var sent innan allt var överståndet och den stackars karlen blev förflyttad till den madrasserade cellen; jag hade just satt mig vid middagsbordet då ett sjukbud anmäldes. Mary, min gamla trotjänarinna, kom själv med viktig och hemlighetsfull min för att lämna mig ett kort, på vilket jag med förvåning läste namnet:
"Comtesse Ida de Gonobitz-Vàrkony."
"Känner inte den damen" – sade jag. "Vad är egentligen meningen?"
"Det är en betjänt – en tocken där riktigt dryg en" – (Marys favorituttryck för personer som hon ogillar) – "som lämnade mig det. I livré gudbevars – det går inte för mindre, skall man tro. Han bad att få tala med herr doktorn. Det var mycket angeläget, sade han. Me-en" – – hon drog på det då hon såg mig i begrepp att lägga bort servetten och resa mig, samt sänkte rösten till en menande viskning: "min tro, vet doktorn, är den att det är från dem där borta" – hon pekade med tummen över axeln, något så när åt det håll där Carfax kunde antas vara beläget.
"Såå" – sade jag intresserad. "Be karlen komma upp! I mitt mottagningsrum –"
"Vet doktorn vad" – Mary kom litet närmare och talade med den förtroligt förmanande ton som alltid påminner mig om att hon vårdat och agat mig som liten gosse – "om jag vore i hans ställe, så skulle jag hålla mig för god att ha något med en tocken där att göra."
"Med en tocken där, Mary?" upprepade jag litet retsamt. "Vad menar du?"
"Åh, han förstår mig nog. Men, gudbevars, – – – han får väl skylla sig själv" – – hon avlägsnade sig stött, mumlade något om "stora karlen", vilket jag tog som en antydan att hon välvde ansvaret för vad som kunde komma att ske på mina egna axlar.
Det var med en verklig känsla av nyfikenhet som jag inträdde i mottagningsrummet.
Den person som väntade mig där var emellertid tämligen alldaglig. En lång karl med helt ordinär Londonsk betjäntfysionomi, iklädd enkelt, mörkblått livré av traditionellt snitt. – – Då jag tilltalade honom, svarade han med omisskännelig Londondialekt och den vältränade lakejens vördnadsfulla men på samma gång självmedvetna tonfall.
"Fru grevinnan anhöll att herr doktorn ville göra henne ett besök – om möjligt genast. Hon har fått ett av sina anfall."
"Förlåt, min gode vän", sade jag; "ni har visst gått galet. Jag är dårhusläkare här och har i allmänhet ingen annan praktik, med undantag av några få patienter bland de fattiga här i grannskapet. Er matmor, som jag inte har den äran att känna, menade nog inte mig – – det var någon annan läkare hon befallt er att hämta. Dr Williams i n:o 58 – – ett par hus härifrån – är – –"
"Förlåt, herr doktor", inföll den livréklädde, "men mina order var bestämda. Jag tillsades att hämta dr John Seward – överläkaren här på vårdanstalten. Det är ju dr Seward jag har den äran att tala med?"
Jag jakade.
"Fru grevinnan anhöll på det allra förbindligaste om ett besök. Hon bad så mycket om ursäkt för att hon besvärade doktorn så sent – – – men då vägen inte var längre –"
Han tystnade, aktningsfullt inväntande mitt svar.
"Vägen?" sade jag, ehuru jag mer än väl förstod varifrån han måste vara kommen – här i trakten hör livréklädda betjänter just ej till de vardagliga företeelserna. "Var bor er grevinna? Jag har, som sagt, inte den äran att känna henne."
"På Carfax – här mitt emot, på andra sidan gatan. Fru grevinnan anhöll – –"
"Gott, gott, jag kommer – vänta ett ögonblick", sade jag.
Frestelsen att få kasta en blick inom det gamla husets hemlighetsfulla murar var mig för stark och förmådde mig till ett medgivande, som jag nog – sanningen att säga – ej gjort under andra förhållanden. Jag gick ett ögonblick in till mig, gjorde ett par förändringar i min toalett – man blir ju lätt en smula vårdslös och självsvåldig då man lever som ungkarl – och tog därpå hatt och rock för att följa min livréklädda vägvisare.
Det hade blivit tämligen sent, och det var mörkt under den gamla parkens stora träd, sedan vi passerat muren och grindarna, som avstängde Carfax område från gatan. Månen var visserligen uppe, men i den dimmiga och rökfyllda luften verkade dess sken blott som en svag skymning. Emellertid visade oss en stor, gammaldags lykta, anbragt över det gamla husets port, vägen uppför allén; den lyste dunkelt röd mot den blåaktiga, töckniga atmosfären, och en mera fantastisk och romantisk anlagd människa än jag kunde möjligen ha funnit något hotande och olycksbådande i dess sken – för min del önskade jag blott att den brunnit litet klarare, då jag onekligen med ett visst intresse iakttog allt omkring mig. Egendomligt nog har jag aldrig beträtt detta område annat än vid skymning, vilket naturligtvis bidragit att öka det hemlighetsfulla intryck den gamla gården gjort på mig redan genom sitt läge och sitt ovanliga utseende. Jag vet ej hur den skulle förefalla mig vid full dager; ja, i dagsljuset förgår i allmänhet många illusioner – men visst är, att det hela denna afton syntes mig vara en passande illustration till en novell av Hoffmann eller Edgar Allan Poe. Den gamla portalen med sina tunga pelare på ömse sidor om trappan, belyst av lyktans matta, rödgula sken och omgiven av den sekelgamla murgröna, som delvis täcker murarna och vars mörka blad, våta av fukt, glittrade på ett egendomligt sätt, där de uppfångade ljuset, tycktes mig vara just av den art, som i romaner plägar bilda inträdet till en rad av spännande och överraskande äventyr – och jag erkänner gärna att mitt hjärta slog litet fortare än vanligt, då porten öppnades, och jag såg framför mig en gammaldags vestibul, egendomligt dekorerad i en tämligen bisarr smak – jag kan i själva verket ej egentligen för mig själv klargöra det egendomliga intryck den gjorde på mig av något främmande och barbariskt, ty jag hade inte tid att noga iakttaga enskildheterna – men totalintrycket kvarstår emellertid som jag sagt. Här mottogs jag av en artigt bugande person av omisskännelig hovmästaretyp, som hjälpte mig av med rocken och därpå upplyste mig att han skulle ha äran föra mig upp till fru grevinnan. – – – Vi vandrade uppför den gamla ektrappan, genom en korridor, samt stannade vid en dörr, på vilken min gamle ledsagare med en diskret hostning knackade. Den öppnades genast av en brunett ung dam i vit mössa och förkläde, som nigande, med ett parisiskt:
"Madame la comtesse vous attend!" bjöd mig stiga in.
Jag befann mig i ett slags antichambre eller liten tambur, belyst av en hängande lykta av järn med färgat glas, rummet var sparsamt möblerat med några tunga stolar av gammaldags form, och mitt emot den dörr, genom vilken jag kommit, befann sig en annan, täckt av ett tungt draperi i bjärta färger – bland vilka gult var den förhärskande – och med ett egendomligt, barbariskt mönster, påminnande om de prov jag på etnografiska utställningar sett av outvecklade naturfolks naiva konst.
Kammarjungfrun trippade tvärt över rummet, drog förhänget åt sidan och antydde med en åtbörd att jag skulle stiga in.
Jag erkänner, att det var med en betydlig portion nyfikenhet jag efterkom uppmaningen. Jag hade egentligen inte den avlägsnaste föreställning om vad jag här skulle få se – – allra minst kunde jag på förhand ha föreställt mig vad jag verkligen fick se.
Utan att vidare göra mig reda för skälen för ett sådant antagande, hade jag alltjämt halvt omedvetet i "grevinnans" gestalt sett för mig den ungdomliga mondänt eleganta skönhet, vilken jag flera gånger sett passera i sitt stilfulla ekipage med de grå livréerna, på väg till eller från Carfax.
Denna dam var, som sagt, särdeles fager att skåda, om också inte egentligen regelbundet vacker – ett runt, mjukt, nästan barnsligt ansikte med stora livliga ögon, en pikant profil och med en omisskännelig prägel av "Pariserchick" – vare sig stora världens eller den s.k. "halvvärldens" – över hela sin person, från de vajande plymerna på hennes extravaganta, men klädsamma hattar och till de små välsittande handskarna – mer hade jag ej haft tillfälle att skåda i förbifarten. Det var inte utan ett visst pikant intresse jag berett mig på att nu få se den unga skönheten på närmare håll.
Det var emellertid en helt annan syn som nu mötte mina blickar – och det intryck jag mottog var så starkt och egendomligt, att jag ett ögonblick tvärstannade vid dörren, utan att hälsa och ur stånd att finna passande ord.
Rummet var stort och högt samt syntes ännu större tack vare de egendomliga, gammaldags, på väv målade tapeterna (tydligen en kvarleva från det gamla husets ursprungliga inredning), vilka i bleknade, men ännu klara färger framställde ett sydländskt landskap – indiska dômer och pagoder mellan palmer och fantastiskt lövverk, bland vilket diverse tigrar, leoparder, apor, påfåglar och guldfasaner tycktes föra en ostörd och lycklig tillvaro, obekymrade om de grupper av rödrockade officerare samt damer och herrar i kostymer från "Ostindiska kompaniets" glansdagar vilka promenerade eller slagit sig ned i gräset i deras omedelbara närhet. Mitt för ingångsdörren hade ett glänsande sällskap tydligen samlats för att åse den dans som utfördes av några grant utstyrda bajadärer, och längre bort syntes en österländsk potentat i sin "howdab" på ryggen av en väldig elefant, som gravitetiskt skred fram genom djungeln. – – Ett vitlackerat, fint snidat gallerverk med smäckra pelare bildade panel och infattningar till de olika väggfälten och var tydligen avsett att frambringa den angenäma illusionen att man befann sig i en trevlig paviljong med utsikt i det fria åt alla sidor – sannolikt en fantasi av en eller annan hemvänd "nabob" som ursprungligen ägt huset och på detta sätt velat framtrolla en färgrik, orientalisk värld i det dimhöljda Londons närhet. Det hela verkade som en storartad teaterdekoration, vars enskildheter jag först så småningom uppfattade; i första ögonblicket var jag blott medveten om totalintrycket och hade egentligen endast ögon för den mänskliga varelse – det underbara väsen, hade jag så när sagt – som utgjorde medelpunkten i denna konstrikt anordnade scen.
Rummets möblering var tydligen ny, men hade valts i överensstämmelse med dess ursprungliga dekorering och bestod huvudsakligen av lätta, fantastiska stolar av rotting och bambu, ett par, tre låga, med pärlemor inlagda bord samt låga, stoppade divaner, försedda med en myckenhet svällande sidenkuddar i lysande färger – – ljusblått, rosenrött, purpurrött eller gräsgrönt i mångfaldiga skiftningar. Det var ur ett slags mjukt näste, bildat av dylika kuddar och ännu bibehållande intrycket av hennes kropp, som en kvinna reste sig vid mitt inträde och långsamt kom emot mig i den opalskimrande taklampans klara, men dämpade sken.
En dårhusläkare måste framför allt lära sig självbehärskning och jag vågar säga att jag inte så lätt förlorat fattningen i allmänhet – men jag gjorde det verkligen denna gång. Ty något så sällsamt skönt, så på en gång bländande och nästan skrämmande som denna kvinna har jag aldrig skådat. Jag säger med flit skrämmande – ty hennes skönhet var av en så främmande typ, hela hennes väsen så egendomligt, att hon föreföll mig som en varelse från en okänd värld. Att beskriva henne tjänar egentligen inte mycket till, ty jag skulle fåfängt med ord söka återge vad det var hos hennes som egentligen frambragte detta intryck. Att säga att hon var lång och smärt, på en gång finlemmad och yppig, med egendomligt mjuka och smidiga rörelser – att hennes mörka, sammetslena hud skiftade i grönt och hennes tjocka, svarta hår i blått som korpens vingar – att hennes ögon var nästan onaturligt stora, bottenlöst mörka och skuggade av oerhört långa, svarta ögonfransar, som lät vitögats blåaktigt skimrande emalj framträda med dubbelt egendomlig effekt – allt detta och vad jag vidare skulle kunna tillfoga om den lilla, starkt böjda näsan, de bågformiga ögonbrynen, de svällande läpparna, de vita tänderna, blir dock blott en samling av ord, fullt korrekta i avseende på vad de skall beskriva, men inte dess mindre – jag känner det – fullkomligt ur stånd att klargöra den verkan det hela åstadkom och som jag allt sedan dess fåfängt försökt analysera. Ty min känsla inför denna sköna varelse var inte blott det naturliga välbehag som den fulländade skönhetens åsyn inger de flesta människor – det blandade sig i denna förnimmelse en annan, av rakt motsatt art, för vilken jag ej kan finna något namn. – I själva verket var det blott en flyktig, nästan instinktlik rörelse – – något av vad man erfar inför en okänd naturföreteelse, som möjligen kan innebära en okänd fara – – – men intrycket kvarstår dock och jag kan ej avhålla mig från att grubbla däröver. Vi, som ständigt sysslar med själslivets abnorma, hemlighetsfulla och komplicerade företeelser, får lätt en dum ovana att tillmäta varje, om än så övergående själsrörelse en kanske överdriven betydelse. – – Men åter till min skildring – jag vill ej till något pris försumma att anteckna varje detalj av denna egendomliga erfarenhet, medan jag ännu har allt i friskt minne.
Hon reste sig, som sagt, från divanen i rummets motsatta ända – omedelbart under scenen med de dansande bajadärerna – och kom långsamt emot mig över det med en orientalisk matta betäckta golvet. Härunder hade jag tid att betrakta henne. Vad själva utseendet beträffar, kunde hon i själva verket mycket väl ha stigit ned från ett av de målade, fantastiska väggfälten, ty typen var fullkomligt exotisk och passade bättre hemma bland palmer i en indisk djungel än i en Londonsk förstadsvilla, låt vara av tämligen enastående slag. Men kostymen, ehuru väl till en viss grad excentrisk och ovanlig, var dock fullt modern. Håret var uppsatt och friserat i nyaste Parisstil – vilken förresten lät dess rika, vågiga yppighet komma till sin fulla rätt – och dräkten utgjordes av vad våra eleganta damer kallar en "teagown" – ett slags mellanting mellan den bekväma morgonrocken och våra mormödrars veckrika roberondi – en dräkt som mer än någon annan ger fritt spelrum åt en artistisk fantasi och ett raffinerat koketteri, genom en skenbar vårdslöshet, i förening med allt vad dagens mod har mest måleriskt och pikant för att förhöja den kvinnliga skönhetens trollmakt.
I första ögonblicket lade jag blott märke till att kostymen var i hög grad elegant och dyrbar samt särskilt lämpad för arten av hennes mörka egendomliga skönhet; senare iakttog jag den närmare och såg att den var gjord av något tjockt, mjukt, orientaliskt siden med ett högst egendomligt och effektfullt mönster; på den starkt citrongula bottnen bildade fina, skimrande guld-och silvertrådar en fortlöpande serie av större och mindre spindelnät, vilka tycktes överspänna densamma i alla riktningar, under det att fantastiska spindlar, några kolsvarta, andra i lysande färger, översållade det hela och vid varje rörelse tycktes krypa ut och in mellan klänningens rika, släpande veck, på ett sätt som otvivelaktigt skulle gjort de flesta unga damer bland mina bekanta ytterst nervösa. Vid halsen, där den originella dräkten, för övrigt rikt garnerad med dyrbara spetsar, öppnade sig för att löst falla nedåt över en svart, med fina guldränder genomvävd underklänning, sammanhölls den dessutom av en egendomlig agraff, bildad av tvenne svarta, av gnistrande briljanter översållade spindlar av en valnöts storlek. – Alla dessa detaljer iakttog jag, som sagt, först senare; i första ögonblicket var min uppmärksamhet helt och hållet upptagen av själva den kvinna, åt vilken denna färgskimrande, praktfulla dräkt blott bildade ett passande omhölje. – – Jag stod där tämligen tafatt och handfallen, häpen över den oväntade uppenbarelsen och dessutom en smula villrådig om vad jag borde säga eller göra, samt, inte minst, ehuru jag nu först kom att tänka därpå, oviss på vilket språk jag egentligen skulle uttrycka mig. Grevinnan – ty det vill verkligen tyckas som om det var hon – tog mig emellertid snart ur denna ovisshet. Det var på franska – – ehuru en franska, i vilken en egendomlig brytning spårades, som hon tilltalade mig.
"God afton, min herre – – herr doktor John Seward – – inte sant? – – Jag är er oändligt förbunden för att ni velat komma!"
Hon räckte mig handen – en smal, men kraftig hand, med egendomligt långa, böjliga fingrar, överlastade med ringar. Rösten var djup, men välklingande, ehuru med ett ovanligt, för mina öron främmande tonfall.
"Grevinna de Gonobitz-Várkony?" – sade jag med en blick på hennes kort, som jag alltjämt behållit i handen.
"Det är jag. Ni talar franska, monsieur?"
Tack vare mina medicinska Parisstudier och rätt trägen övning även senare kunde jag med någorlunda gott samvete bejaka frågan.
"Det är gott. Ha godheten att ta plats, monsieur."
Hon gick med lätta, spänstiga steg över golvet, sjönk åter ned på divanen och tecknade åt mig att slå mig ned på en bredvid stående stol.
"Ni önskade rådfråga mig, madame?" sade jag med den mest yrkesmässiga ton jag kunde åstadkomma, i det jag uppmärksamt betraktade henne.
Hon svarade inte genast, utan tycktes vara helt och hållet upptagen av att ordna sin dräkt, i det hon med vårdslöst behag kröp upp bland kuddarna och drog fötterna under sig. Först då hon lyckats inta den bekvämt halvliggande ställning hon önskade, vände hon sig, stödd på armbågen, mot mig.
"Ja, monsieur. Jag lider. Man har sagt mig att ni är skicklig – – ni skall kanske kunna skaffa mig någon lättnad."
"Det vore mig en glädje, madame" genmälde jag, " men till en början måste jag säga er, att det antagligen är ett misstag som förskaffat mig äran att bli hitkallad. Jag är visserligen läkare – – – men det är huvudsakligen själssjukdomarna som jag sysselsätter mig med."
"Det är bra. Jag visste det, monsieur. – Alla sjukdomar är själssjukdomar – inte sant?"
Frågan och den blick ur hennes förunderliga ögon varmed den beledsagades bragte mig ett ögonblick ur fattningen.
"Alla sjukdomar, madame menar ni?"
"Är själen frisk, så är kroppen det även – – All läkarkonst som utgår från andra föreställningar är ju endast charlataneri – – – som ni väl vet, monsieur."
Hon lutade sig litet tillbaka på kuddarna, så att hennes huvud vilade mot dem, under det att de outgrundliga ögonen oavvänt betraktade mig – till hälften beslöjade av de långa ögonhåren – med en gåtfull, jag skulle nästan vilja säga gäckande blick, som mot min vilja gjorde mig egendomligt förvirrad. Jag visste bokstavligen inte vad jag egentligen skulle svara – och dock är jag tämligen van vid besynnerliga patienter och deras excentriska frågor.
"Vill ni kanske ha den godheten att beskriva ert lidande för mig", sade jag slutligen hest, med undvikande av all vidare diskussion angående olika läkarmetoder.
Hon teg ett ögonblick, under det att hon fortfarande betraktade mig med samma halvt forskande uttryck.
"Ah, monsieur – – helt och hållet läkare, ser jag – – – det är bra. Det ger förtroende. – – – Men beskriva – – det är inte så lätt. Patienten kan inte bedöma arten av sitt onda – – – det tillkommer läkaren att göra."
"Men fru grevinna" – sade jag en smula otålig, "läkaren måste dock ha någon ledning – han är ingen trollkarl, han måste få upplysning om vissa fakta –"
"Ah! – – och denna upplysning – – – den väntar han av patienten? – – det är bekvämt – – för läkaren! – Ni får ha överseende med mig, herr doktor, jag är en främling, jag känner inte ert lands vanor. – – Ni vill ha en beskrivning? – Nåväl! – – jag lider förfärligt, jag har outhärdliga smärtor, jag faller i vanmakt, jag ser saker som inte finns – jag är – – är sömnlös – jag – har hjärtklappning, kramp, nervattacker – – vad vill ni väl mer? – – är det nog?"
"Mer än nog" – sade jag halvt skrattande, halvt förargad – jag började nästan misstänka att jag var utsatt för någon mystifikation och att hennes högvälborenhet med avsikt roade sig med att sätta mitt tålamod på prov. "Allt det där kan ju bero av ett halvt dussin orsaker och behandlas på lika många olika sätt. Låt oss ta litet i sänder – ni måste tillåta mig att göra några frågor och ni får nöja er med att besvara dem."
"Gott – som ni vill. Gör era frågor."
Hon lade sig litet mera tillbaka, sträckte bekvämt ut sig och tillslöt ögonen, i det hon samtidigt sträckte upp armarna – vilka de vida klänningsärmarna lämnade bara – och sammanknäppte händerna bakom huvudet. Under vanliga förhållanden skulle jag väl knappast ha funnit mig i att en patient betett sig på detta sätt under en konsultation – men dessa förhållanden var allt annat än vanliga och jag var nyfiken att se hur äventyret vidare skulle utveckla sig.
Jag gjorde några frågor, vilka hon besvarade nonchalant, men klart och redigt. De upplysningar hon lämnade tycktes tyda på en eller annan nervöst hysterisk affektion – emellertid märkte jag under gången av vårt samtal – om det kan kallas ett samtal – att hon, ehuru hon i allmänhet uttryckte sig flytande och redigt, ingalunda var språket fullt mäktig och att hon ofta förgäves sökte efter passande ord och fraser, då vi kom utom den vanliga samtalstonens område. Då en stund förgått, slog hon plötsligt upp ögonen – de var så stora, mörka och på samma gång egendomligt strålande att det verkade ungefär som då man plötsligt öppnar en blindlykta – – och såg mig rakt i ansiktet.
"Vi förstår varandra dåligt, monsieur – det är mitt fel. Men vi lär nog förstå varandra om ni vill behandla mig – – ty ni kommer ju tillbaka?"
"Om ni så önskar" – sade jag, något dröjande och halvt ofrivilligt – "jag vet egentligen inte – –"
"Jag skall säga er något. Jag begär inte allt på en gång – endast litet lindrar just nu. Jag har haft ett krampanfall – – jag vet att jag ej får sova en blund i natt, och då lider jag outsägligt. Hjälp mig att sova – det är allt vad jag behöver. – Sömn, sömn! – det är nog för denna gång."
"Gott – – jag skall skriva – –"
"Nej, nej – – ingen medicin – – inga gifter! – De passar för charlataner. Hade jag velat ha sådana, hade jag sänt efter en annan läkare. Men ni, herr doktor, ni känner nog andra medel – magnetism – hypnotism – suggestion – – vad kallar ni det? – Jag vet att ni använder sådana."
Jag såg förvånad på henne. I själva verket är jag ju en tämligen god hypnotisör, men i allmänhet använder jag inte denna förmåga i min praktik, då denna behandling, egendomligt nog, inte tycks lämpa sig för sinnessjuka. I avseende på nervpatienter har jag emellertid ett par gånger gjort det med överraskande gott resultat – men dessa fall har varit av så enskild natur, att jag ej trott dem vara kända utom den ytterst begränsade kretsen av de sjukas närmaste omgivning.
"Ni önskar bli hypnotiserad?" – sade jag för att vinna en smula mer betänketid.
"Ja – för att få sova. Var god och gör det nu genast! Jag längtar efter ro."
Hon hade åter till hälften slutit ögonen, men jag märkte att hennes blick under de långa ögonfransarna med spänt intresse iakttog mig.
"Nå – gott – vi kan ju försöka" – sade jag dröjande.
"Börja då" – sade hon befallande, i det hon lade sig bättre tillrätta på divanen och fäste de nu vidöppna ögonen på mig med ett underligt, nästan hotande uttryck. "Låt se, om er vilja är starkare än min!"
Det var en egendomlig utmaning, men det verkade eggande på mig – som det kanske varit hennes avsikt att den skulle göra. Jag böjde mig fram över henne, såg henne in i ögonen och koncentrerade hela min viljekraft på den uppgift jag föresatt mig. Jag gick för övrigt tillväga alldeles som jag brukar i dylika fall, men kände snart på mig att jag mötte ett oväntat motstånd. De stora mörka ögonen – i vilka pupillen, som det nu vid närmare påseende föreföll mig, var onaturligt utvidgad – mötte alltjämt min blick med samma vidöppna intensitet, och kring läpparna svävade liksom skuggor av ett gäckande leende.
"Ni är inte stark nog, doktor" – mumlade hon slutligen knappast hörbart. "Tag min hand, så går det kanske bättre – –"
Jag kan i denna stund knappast säga varför jag efterkom hennes begäran; det skedde nästan omedvetet och ofrivilligt, så mycket vet jag. Jag tog hennes hand och kände de smala muskulösa fingrarna med ett egendomligt fast grepp slingra sig om mina. Utan tvivel är hon i hög grad magnetisk, ty beröringen gav mig fullkomligt samma känsla som om en svag elektrisk ström passerat uppför min arm. Förnimmelsen var egendomlig, men hastigt övergående. Jag fördubblade nu mina bemödanden och det föreföll mig verkligen som om jag nu kommit i en förut saknad "rapport" till patienten; några ögonblick senare slöt sig långsamt och liksom motvilligt de stora ögonen, och, ehuru handen behöll sitt fasta tag, antydde den jämna andedräkten att hon sov.
Jag suggererade henne nu på vanligt sätt så att hon, då hon vaknade, skulle känna sig bättre – att hon skulle gå till sängs i god tid och sova gott hela natten, samt att hon skulle vakna stärkt och vid gott mod följande dag. Därpå befallde jag henne att vakna.
Hon slog genast upp ögonen.
"Det gjorde gott! – ah! – vad jag mår väl!" – sade hon, i det hon släppte min hand och sträckte sig som ett självsvåldigt barn. "Ni är en utmärkt hypnotisör, herr doktor – – jag hoppas ni ofta vill upprepa detta."
Misstog jag mig, eller var det åter något gäckande i tonen och uttrycket? – Jag kan inte fullt komma på det klara med mina intryck. Visst är att jag lovade återkomma, så snart hon hade behov av mig, varvid hon påminde mig att jag måste "behandla henne, till dess hon blivit fullt återställd." Egentligen vet jag knappast om jag bör åtaga mig denna praktik – den går alltför mycket utom ramen av min vanliga verksamhet. – – I alla händelser skall jag återvända dit i morgon afton, som jag lovat – – sedan får vi se.
Eget att den där hypnotiseringen verkligen angripit mig på ett sätt som jag aldrig förut känt; jag har hela dagen idag varit oförklarligt dåsig och på samma gång nervös. – – – Jag har somnat ett par gånger vid skrivbordet t.o.m., något som eljest aldrig hänt mig. Förresten måste det egendomliga besöket och den hemlighetsfulla "grevinnan" ha verkat livligare på min fantasi än jag själv visste av, ty jag måste rent av anstränga mig för att inte tänka på henne och i minnet genomgå det hela, även då jag för övrigt är upptagen av arbete som gör anspråk på hela min uppmärksamhet. – – – Förmodligen var jag en smula överansträngd efter att ha sysslat så länge med den stackars Renfield och därför mera mottaglig för intryck än vanligt. Det hela var ju förresten i hög grad dramatiskt – utan tvivel anlagt på att verka på fantasin. – – Jag skulle gärna vilja veta litet mer om vad som ligger bakom allt detta. London liknar det gamla Rom däri att alla slags dunkla nationaliteter där bygger tempel åt sina nationalgudar – – – det skulle inte förvåna mig om denna s.k. grevinna vore en förklädd prästinna i en eller annan modern Astartes eller Moloks tjänst; polisrapporterna har stundom underliga ting att förmäla om sådant, och vi läkare stöter ju också ibland på ett och annat, varom vi inte talar. Civilisationen döljer ännu åtskilligt bakom de prydliga kulisserna, som inte tål dagens ljus!
Men, som sagt – jag är vad fruntimren kallar "nervös" idag och fallen för underliga fantasier. För att lugna mig har jag nedskrivit detta, där jag tvungit mig att vara så noggrann och detaljtrogen som möjligt – men det har inte precis haft åsyftad verkan – snarare motsatsen, är jag rädd. Jag ser nu ännu tydligare för mig det egendomliga rummet med sin teaterhorisont, sina målade palmer och dimmiga himmelsblå kupoler – – och mitt i denna dekoration, en smidig, mörk förtrollerska med ögon som natten, höljd i skimrande spindelnät och omgiven av juvelernas långa mångfärgade blixtar; jag hör än en gång denna underliga altstämma med de djupa vibrerande tonfallen som så föga passar tillsammans med det mjuka glidande språket. Vilket motiv för en romanförfattare! – Skada att jag endast är en prosaisk dårhusläkare, som vant mig att så vitt möjligt se allt med det kritiska förståndets kalla blick.
Man kallar mig – Renfield har ett nytt anfall. Han var lugn, säger de, till dess jag kom hem i natt, men just då jag öppnade porten hörde jag honom vråla och skrika som en besatt – – – sedan dess har han legat i ett slags dvala.
